Aftonbladet – 7 januari 1862, sida 3

Qvinnoarbetet. Qvinnornas emancipation har blifvit ett dagens tema. I början af 1830-talet blef den grundligt missförstådd, hvartill de, som bragte frågan å bane, icke voro utan skuld. Till följd deraf förstod man med qvinnans emancipation någonting mycket fult, en fri kärlek, hvilken skulle ha medfört en upplösning af familjen och äktenskapet. Rätt uppfattad, är qvinnans emancipation någonting rent sedligt och den största välgerning som kan bevisas könet. Icke kärleken, utan qvinnans arbete skall lösas urfördomens och en skadligaste vanas bojor. Likasom förhållandena tyst och stilla ordna så mycket, som icke velat gå framåt i menniskornas kif och strid, så är äfven denna qvinno emancipation på god väg till en praktisk lösning. Man har i Nordamerika tjenstemän af qvinnokönet t. ex. vid telegraferna, man her i England, Belgien och annorstädes på kontinenten arbeterskor, der förut blott arbetare begagnats, och denna nyhet visar sig ändamålsenlig. Sedan så mycken erfarenhet vunnits, låter emancipationsfrågan åter behandla gig litterärt. Detta har Fanny Lewald gjort i andra afdelningen af sin lefnadshistoria. Egen erfarenhet och tusenfaldiga iakttagelser, som hon gjort inom de qvinliga kretsarna, berättiga henne att rekommendera ämnet till det mest allmänna behjertande. Hvad hon yttrar har afseende å den något burgna medelklassen, inom hvilön de kärleksfullaste föräldrar pläga upp: fostra sina döttrar till ett beklagligt öde — de gamla jungfrurnas öde. varthelst man -vänder sig, får man höra klagas, att de ogifta qvinnörnas antal vexer år från år. Man behöfver blott se sig omkring i våra sällskaper, för att öfvertyga sig om, huru mycken hjelplöshet öch hopplöshet dölja sig bakom dessa åldrande flickors bleka ansigten, hvilka med all sin goda vilja att hjelpa sig och med det tvungna smålöjet icke kunna ändra eller dölja sorgligheten af sin arma tillvaro. Man kan knappt träda in i någon familj, som ej i sin slägt har åldrande och ogifta systrar eller döttrar, hvilka, uppledsna och trötta, utan någon egen glädjeoch hopp föra et tomt, gagnlöst Jit och!utan Just släps sig från det ent sällskapet och lör: röelsen till den andra, blott för alt få omvexling i sina dagars tomhet. Big sjelfva en börda. i många fall älven en börda för sina anförvandter, hör man frågas: hvart skola de taga vägen? hvad skall man göra med dem? Och då man af fördom ej, vill gifva si. det