Aftonbladet – 7 januari 1862, sida 3

vare mMatto BOdKaNHNaS, an all CISALLNINA IOr KOSUnaden och tidspillan i målet skall utgifvas af poliskonstapelu Lindqvist till fabrikören Norstedt med etthundrafemtio riksdaler och af åenne sistr ämnde till poliskonstapeln Wiström med etthundra riksdaler riksmynt; och i följd af förut meddelade utlåtanden angående poliskonstapeln Lindqvist och hustru Pettersson förklarar rådhusrätten, att bemälde Lindqvist och Pettersson icke vidare böra i och för detta målihäkte hållas, utan skola derur frigifvas, Från detta utslag yttrades i så måtto skiljaktiga meningar, som notarien v. bäradshöfding rich för sin del anförde: 4I fråga om såsom vittne afhörde guldarbetaren Carl Gustaf Engmän är upplyst att han, under loppet af året 1858 varit häktad och tilltalad för delaktighet uti ett till Engmans och hans moders förmån föröfvadt förfalskningsbrott, för hvilket brott, äfvensom för afläggande af friskt vittnesmål eller öfvertalande till sådan förbrytelse, Engmans moder och svåger jemte en tredje person då ock blifvit af domstolen till ansvar fälld:; att Engman, under berörda ransakning, inför domstolen afgifvit en förklaring och berättelse om förloppet, öfverensstämmande med den af öfriga tilltalade då afgifna, hvilken de sedermera erkänt vara osannfärdig, och derföre bestraffning för afläggande af falskt vittnesmål eller tubbande dertill blifvit dem ådömd; samt att, uti dåifrågavarande ransakning, domstolen visserligen, på den grund att Engman icke kunde anses hafva med tillkomsten af den falska handlingen tagit befattning, eller sedermera, med kännedom om dess falska beskaffenhet, sökt densamma begagna, Engman från ansvar i målet frikänt, men dervid tillika i utslaget vitsordat, att Engman under ransakningen afgifvit en påtagligen put förklaring. ngman har således förut blifvit beträdd med att hafva, uti ransakningsmål af stor vigt och allvarlig beskaffenhet, farit med osanning och sökt föra domstolen bakom ljuset; och uti nu förenämnda mål komma dertill emot Engman följande omständigheter: Enligt hvad ett vittne, förre poliskonstapeln Lindroth, intygat, har Engman inne på enkan Jonssons mjölkmagasin, då åkaren Isaksson jemväl närvarit och sådant åsett, uti det ifrån fru Steuch stulna, af Engman i hans vittnesberättelse omförmälda armband ritat ett S. Detta förhållande har visserligen Isaksson, på vittnesed hörd, förklarat sig ej kunna intyga; men Lindroths vittnesmå styrkes genom dels hvad slagtaremästaren Otto Staberg vittnat derom, att Staberg ej kunnat, när armbandet å enkan Jonssons mjölkmagasin förevisades, i armbandet upptäcka något S, förr än Engman petat inuti detsamma, dels, vittnena Oscar Petterssons och Anders Johan Alfeltsberättelser om yttranden af Isaksson, utmärkande det Isaksson iakttagit att Engman ritat ett S i armbandet, dels slutligen fru Steuchs förklaring, det hon E haft sig bekant att något S funnits i armbandet ritadt. — Således, ehvad berörde ritande må hafva skett i afsigt att dermed missleda domstol och vittnen, eller af annan anledning, samt då Engman i sitt vittnesmål ej blott förtegat utan jemväl förnekat att han med armbandet vidtagit någon åtgärd, framstår af alt det nu anförda, att Engman ej är såsom trovärdigt vittne att anse; hvadan jag för min del, enligt grunderna för 17 kap. 7 och 8 8S rättesångsbalken, finner Engmans vittnesmål ej kunna laga vitsord tillerkännas. eträffande åter en saken kan jag ej biträda pluralitetens beslut i fråga om hustru Norstedt. Emot bemälda tilltalade har så stark bevisning om brottslighet förekommit, attjag ej anser eden böra henne anförtros, utan jemlikt zrunderna för 17 kap. 29 8 rättegångsbalken, förklarar henne ej kunna åt saken fällas. Ej heiler i fråga om poliskonstapeln Lindqvist sfverensstämmer rättens beslut med min åsigt. Emot Josefina Svenssons, Johanna Grönlunds och Wilhelmina Normans vittnesmål att Lindvist den 30 Juli kl mellan 9 och 10 förmiddazen å Svenssons krog intagit förtäring och vid berörde tilltälie, då han, enligt hvad Grönlund särskilt intygat, qvärdröjt vid pass tio minuter, föevisat de sedermera hos. makarne Norstedt mhållna saker, har Lindqvist genom vittnena Sarl Johan Tornbergs, Catharina Elisabeth Tornbergs, Gustafva Öhmans, Maria Christina Carlssons, Hilma Anderssons, Gustaf Kedings ch Charlotta EL berättelser ådagaagt att han intill kl. tre qvart till tio berörde norgon uppehållit sig å annat ställe. Vidare har fabrikören Norstedt genom af honom åbesopade vittnen, verkmästaren Anders Petter Anlersson, Kristina Cärlssön, Carolina Jonsson, Johanna Lenngren och Samuel Elmblad visat, att Lindqvist ej heller under återstående tiden :-mellan nio och tio kunnat uppehålla sig å Svenssons krog. Redan på dessa grunder synas mig, jemlikt 2 och 25 S88 17 kapitlet rättegångsbalken, de vitthens berättelser, som svaranden fria, böra blifva de gällande. jen äfven andra anledningar förekomma, hvilka göra troligt att Lindqvists besök på vitthet Svenssons krog ej egt rum, å den af vittnena uppgifna tid, och att de vittnen, som sålant uppgifvit, misstagit antingen om tiden på dagen eller om sjelfva dagen. Sådana anledninzar äro dels det ytterst osannolika deruti, att Lindqvist, som N synes mig vara någon dum sarl, skulle ej blott för många personer uppvisat ifrågavarande saker, just då hamn varit i besrepp att föranstalta om deras afleninande i Norstedts bostad; utan äfven ytterligare för vittaena påpekat att de: följande dagen skulle af vidningarne-erhålla vidare upplysningar om förhållandet dermed;-dels den i mina ögon påfalande omöjlighet för vittnena att flera månader fteråt kunna med bestämdhet uppgifva hvilken lag och hvilken timma på dagen tilldragelser nträfrat som då de-egde rum, ej kunde för vittaena vara af någön större vigt. Det är jemväl lenna omöjlighet, som jag måste tillskrifva att indra af Norstedt åberopade vittnen Malcolm Pettersson, Johanna Sofia Audersson och Gustaf Larsson kunnat berätta, det Lindqvist skall beörde dag, i sällskap med Wiström, äfven innevarit dwvitnet Anderssons krog, efter hvad Larsson intygat, mellan kl. nio och 10 på morgonen; wilka vitinens berättelser ej blottstrida mot den vf Lindqvist förebragta bevisning om de ställen ler han berörde tid. på dagen befunnit sig, utan ytterligare beröfva honom den tid han behöft, för att inne å vittnet Svensons krog intaga föriring och förevisa sakerna. om någon ttd deräll djest funnits att disponera. På grund af hvad jag nu anfört, hyser jag len åsigt, att icke med laglig visshet kunnat atrönas hvilka af de mot hvarandra stridande vittnens berättelser tro i afseende å tiden riktiga, och hvilka äro med misstag derom behäfrade, och kan jag således af dessa vittnens berättelser ej draga någon slutsats, huruvida Lindqvist är brottslig eller ej. Visserligen förekommer åter emot Lindqvist det yttrande, han den 30:de Juli till stadsfiskalen Kock fällt derom, att han sedan söndagen den 28:de Juli innehaft de från Norstedt anhållna saker; men berörde yttrande, hvilket Lindqvist förklarat vara blott ett i upprymdt tillstånd franskastadt. skryt, kan ej inågon betydligare mån räknas såsom bevis om brottslighet; hvadan tag, för min del, Lindqvist från de mot honom gjorda angifvelser frikänner och instämmer således ej heller i beslutet om Lindqvists förpligtande att ersättning till Norstedt utgifva: FÅ YT. TN MD EES SVG SEG DA It FR SME TOS