Aftonbladet – 4 januari 1862, sida 3

Vandraren i dunkla lunden, Svindlande, af trolldom bunden, Dras i djupa svallet ner, Dränka vill i sångens vågor Alla fröjder, alla plå:or; — Jorden skönjer han ej mer. Echos skygga nymt ur hällen Träder fram i stjerneqvällen, Dansar efter strängens drill. Månen på den blåa runden Glömmer sig i midnattstunden, Stannar med sin låga still. Men i glöd och guld nu dagen Rinner opp: hör lärkeslagen, Hvirflande i blånad sky. Herden Topar sin herdinna; or vexla, kyssar brinna; Trollen in i berget fly. Ljusoch varm ezufen strålar, Allt i skimmer nu du målar. Vindar briäsa; böljof gå. Qvittrände, vid solens värma, Ländens flageoletter svärma, Fladdra högt mot Kimmel blå. Så du diktar, så du tjusar, När den klara strömmen brusar Ur fiolens strängar; så Tjusade i Hellas lunder Orfeus med sitt lyra: under: Sången var eh gudom då. När de rika välljud flöda Glömma såren bort att blöda Idensorgbetyngdas barm; Lifvets mörka säga glömmes, jertats vårdag återdrörirues, nslan gråter, bartidömsvarm.