Aftonbladet – 4 januari 1862, sida 3

enn i 21 i PDA Tv 3 1 tom raka motsatsen till allt detta. Ock om mina skrifter verkligen vunnit någor anklang, hvarigenom ha de gjort det, om icke just till bufvudsaklig del för den gu:omliga kärlek de predika och den förtröstan på Gud och det hopp till honom som de inskärpa? Jag trotsar också hr M. att iramdraga något enda ställe, som ens på et mest aflägsna sätt kan gifva stöd åt hans påståenden, att jag skall hafva lärt, att Gud :ke kan meddela sig med-menniskorna på vågot annat sätt, än det som består i nagarnes rent opersonligt verkande kraf. önt han tillskrifvermig dettå med en elterfrycklig bestämdhet, aft han säger, att detta för mig har en så afejord visshet, att jag icke tvekar att förklara motsatsen i för en villfarelse, mer än vanligt rik på vådca följder.? De många motsägelser, dem an ville finna hos mig, torde då äfvenledes ibba icke heller mig, utan blott den fala karrikaturbild af mina läror, han målat ig sjelf på sin inbillnings dus. Men har då br M. uppsåtligen beljugit mig? Käreken förbjuder mig att tänka argt om min roder, och jag vill derföre icke tro det. Men om det är en iogalunda ovanlig föreieelse, att män, hvilkas hela synkrets är fjettrad inom de trånga murarna af ett visst teologiskt system, härigenom i sin mån förbenas och blifva ur stånd till att fatta och försätta sig in i det, som ligger utöm systemet, så visar sig detta i en -synnerlig grad hos hr M. Han tyckes stundom icke ens vara i stånd att fatta, hvarom fråga är. Har säver, och,detta under hänvisning till sid. 33 i Menskliga Utveclingens Historia 3:dje d.. att efter hr Is uttryckliga anvisning, man bör betrakta tron på den Heliga Andas nådeverkningar rentaf såsom en kräfta på kristenheten, ledande tiil det sedliga och religiöse iifvets försämrting?.Men slår man upp an förda sida, finner man, att der allsicke talar om den Heliga Andas nådeverkningar, uter om verkningarne af det religiösa åsk sdnings sätt, enligt hvilket den menskliga verksam heten icke blitvit fattad i sin förbindelse med den allt ledande gudomshanden. Jag skulie också icke med ett enda ord ha velat bemöta hr M:s artiklar, såframt de hade inskränkt sig till detta allmänna bedömande; För hvar och en,;som läst mig, skulle hvarje ord till gendrifvande af dessa osanmnfärdiga beskyllningar varit RR och dem, söm utaf fördomar afhållas från att läsa mig, skulle jag förgäfves härigenom söka vinna. Mex i sin tridrå artikel bar br M. inlåtit sig i detåljer, med hänsyn till hvilka jag anser några ord påkallade. Hr M. är icke en man, som kan försätta sig in uti förflutna åldrars åskådningssätt och ider. Så som han sjelf i 19:de seklet tänker, måste alla rättroende jemväl uti förflutna åldrar hafva tänkt. Att tänkesättet vid Kristi födelse och uti kristeadomen: första sekler i åtskilliga fall skilde sig från del i våra dagar, det kan på intet sätt få inrymme i bans föreställningar. Han ryser vid den tanken, att till och med hus åtskilliga bland Nya Testamentets törfastare ett diktens element kan finnas. Att man kan tvifla på Tiktighetenaf Josephi påstående — denna lärde judiske skriftställare i första seklet — när han vid omförmälandet af de Jerusalems förstöring förebådande järtecknen säger, att en ko födde ett lam midi på tempelgården; att tempelporten, hvilken knappt kunde tillbommas af tjugo män om äftnarne, en natt öppnades af sig sjelf m. im., torde han tillåta, och torde möjligen sjelf icke tro på alla under, dem den lärde IHieronomus förtäljer blifvit gjorda af eremi ten Iiilarion. Men bland de äldsta kristne åter skall ingen öfvertro varit rådande! De skulle hafva varit fullkomligt fria från der mirakeltro, söm annars i denna tid var så vanlig, samt från all äflen, den man välan nars borde vänta af den svärmiska hänförelse, som kristendomens predikan väckte, att genom dikter omsmycka och försköna den religiösa vördnaådens föremål! Ty då jag uttalar den SL ge till hvilken jag så väl jå grund af: andra moderna forska res skrifter som genom jemförelsen mellan andra äldre arbeten både inom och uton kyrkan har kommit, att icke hvarje berät telse i Apöstlagerningarne är att taga för ett historiskt faktum, samt att tillika i denna nyatestamentliga skrift en tendens röjer sig, nemligen den att utplåna den uti kyr kans början upplågande striden mellan judöoch hedtokrigtila mellan Pauli och Petri anhängare, tager han så illa vid sig, att han utbrister: Oss synes, att det moraliska styggelse-under, -som tramkömmer derigenom, alt en författare; hvilken skrifvit i der renaste och heligaste andå, skulle hafv: ljugit på ett sätt; såsom hade — vi kunne väl-säga det — satan sjelf varit hans-läro: mästare i denna konst; icakt och mening att dermed tjena sanningens sak, är vidr mera underbart än allt det underbara, som denna bok verkligen innehåller. Man ser. huru undergräld i tänkesättet mirakeltron nu mera i sjeltva verket är, då hon fören författare sådan som cbr: M., hvilken till der grad tförföktar tron på de i Bibeln ömför mälda undret och hela det mirakulöse åskådningssätt från hvilken hona utgår.