Aftonbladet – 4 januari 1862, sida 2

Mamma är, som du vet, alltid sjuk — alltid lidande. Hon kan sällan uthärda ljudet af en röst, annat än i hviskande ton. Hon. säger åt mig att icke stänga in mig i hennes sjukrum; hon har knappast styrka att tala till mig. Jag önskar ibland att kunna vara mera uppmärksam mot henne; men jag vet ej, huru jag skall bära mig åt. Hvad fader Liflord ungår, så tror jag ej att han tycker mycket om mig; Edgar är hans gunstling, ty han är en så snäll gösse. Han söker alltid upp fel hos mig, men jag tycker mera om hans bannor än pappas tystnad. Vid bikten är han stundom mycket god, men det är en helt annan sak — förstår du. Han skulle kanske vara god emot mig annars med, om jag uppförde mig annorlunda och icke läste böcker, som han ogillar, eller ville lära mig spanska eller låta bli alt skratta åt konungarnes gudomliga rättigheter eller anse Napoleon för en stor man, eller icke tala om saker som han säger utt jag ej, förstår, men hvilka jag är säker på attjag vet mera om än han. i 40, lady Bird, huru kan du tänka något sådant? Han mäste vara mycket visare än du vid hans ålder — och en prest till,. Jag menar icke teologi och moral eller historia och geografi, men andra ämnen, hvilka jag har läst, begrundat och bildat mig en åsigt om, och hvilka ban ej en gång vill diskutera eller medgifva kunna ses från olika synpunkter. Jag törs ej tala om dem, så att pappa hör det. Det ligger något under hans tystöad, som skrämmer mig. Men jag är icke rädd att reta fader Lifford, emedan jag vet det värsta han kan söga. uk är ej ädelmödigt. Åhjo, det är det, ty hån säger alla möjliga stränga saker till mig och kan befalia mig att tigh, när hån behagar. Då tröstar