Aftonbladet – 4 januari 1862, sida 2

den-var min, befallde han att den skulle skickas bort; jag-bad honom riktigt innerligt att få behålla den, men han vägrade medzo! öjlig hårdhet, utan att gifva något skäl. Jag sade honom att hunden. höll af mig och:han snäste mig. , Blodet rusade till mitt ansigte och jag sade hågen häftiga ord. Hun ringde på klockan och befallde att en stalldräng genast skulle bära hunden tillbaka till Woodlands, och att, om den letade sig väg. hit igen, den skulle skjutas.,...O, Mary! jag är mycket dåraktig; men jag kan knappast tala. derom . utan en. qväfvande känsla i strupen, och mina kinder brinna som glöd. Gud förlåte mig. för hvad jag sade eller rättare kände iden stunden! Jag tänkte på Pelissan och hans spindel.4 Var fader Lifford inne? — hvad sade han? RR Hen såg ej upp från sin tidning, men jag tyckte att ban rynkade ögonbrynen och bet sig i läppen, när min far talade om att skjuta det lilla: djuret. a Han har väl icke blifvit skjuten?4 frågade Mary med oro. Nej — han. blef gifven åt ett fruntimmer, som just skulle lemna Woodlands, och hon tog honom:med sig, . Jag gick. upp på mitt rum och gret i flera timmar, ännu mer af barm än af sorg. I somliga. fall behandlar mine far mig som ett barn, och i andra sony en tjenare eller en slaf, och jag är för mycket lik honom att kunna fördraga det med tålamod. Vå tMen du harbra mycken personlig frihet; är ej det någon ersättning? q Frihet att vandra ensam omkring i ett vidsträckt fängelse — det är allt; och äfven detta kommer af likgiltighet, ej, af välvilja. Älskade lady Bird, äro icke din mor och fader Lifford goda. emot dig?4 .—