Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 3

Italiens finansiella ställning. Den tid, i hvilken vi lefva, utmärker sig å ena sidan för de mest storartade industriella kraftansträngningar icke blott för enskildas utan ock för staternas räkning, å andra sidan för de oerhörda uppoffringar och olägenheter, som blifvit en följd såväl af dessa ansträngningar som af krigen, de stående härarne, observationsoch ockupationskårer m. m. Af de fem gamla stormakterna ser man t. ex. den minst skuldbelastade, Preussen, dragas med en skuldbörda af 265 millioner Thaler (708 millioner rdr rmt), ehuru landet fått tillgodonjuta en 46-årig fred. Bland de öfriga finner man, utan att tala om Englands ofantliga statsskuld, de tre kejsarerikena icke allenast fördjupade öfver öronen i skuld, utan derjemte besvärade af en nästan obotlig financiell oreda, yttrande sig 1 årligen förnyade och jemt stigande statsbrister. Den stat, hvilken såsom en ny, en slags sjette stormakt nu uppträdt bland de öfriga kan visserligen ej heller berömma sig af någon financiell oskuld. Arfda och försärfvade skulder trycka äfven Italiens land och folk till ett belopp, som den 1 Januari 1861 uppgick till ej mindre än 2265 millioner franes (1698 millioner rmt) jemte en betydlig statsbrist. Att emellertid landet väl kan bära denna börda, är otvifvelaktigt; och den nuvarande administrationen synes vilja med kraft och klokhet fullgöra sitt uppdrag i detta hänseende. . Times yttrar i sitt sednaste nummer härom följande: Italienska skattkammaren har under detta år varit strängt anlitad. Bördorna ha hufvudsakligen tryckt på de norra provinserna, utgörande det fordna konungariket Sardinien samt på de från Österrike 1859 eröfrade provinser. Dessa hafva såsom de fullständigast organiserade, hittills erlagt en mer än billig anpart i taxorna; näst dem i ordningen komma Central-Italiens provinser, Toscana, Romagna, Parma och Modena; hvaremot Södern hittills bidragit jemförelsevis föga till rikets inkomster. Under sådana förhållanden är det klart, att behofvet kräftver en finansman utrustad med skarpsinnighet och kraftig vilja. De olikartade och i flera afseenden rivaliserande provinserna måste icke blott behandlas med oväld och beskattas enligt sin förmåga, utan de uppburna summorna måste ock användas så, att dermed ingen afundsjuka framkallas. Italienska regeringen synes vilja så vidt sig göra låter Tandla efter den grundsatsen, att Italien redan utgör en enhet, och attettenformigt system bör öfver hela landet tillämpas; ehuruväl detta system icke behagat åtskilliga personer från de södra provinserna, i farhågan, att det skall leda till en förökning i deras egna skattebördor. Man bör dock hoppas, att denna obenägenhet skall innan kort försvinna. Det kan väl vara sannt, att Italien, som nödgas hålla i fält en stor armå till försvar emot Österrike och till skydd under den nationella öfvergångsKR tordrar ett större ssattebelopp för var person än hvad som erlades under bourbonernas välde i Neapel — ehuru vi i betraktande af den stora krigsmakt till lands och sjös, som af de båda sista konungarne underhölls, hysa åtskilliga tvifvel äfven i denna fråga — men landets hastiga tillta