Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 3

prinsessor, fer och trollkarlar, samt med verser som, ehuru opolerade och inkorrekta, likväl icke saknade en åder af sann poesi. Han lärde dem att sjunga gamla ballader, alt upprepa skaldestycken och utföra scener ur historien. Allt detta var särdeles lockande för Gertruds iifliga och sympatetiska fantasi. Hon njöt af att föreställa drottning Margareta, mötande röfvaren i skogen — eller Amy Robsart, försvinnande ge:om falluckan på Leicesters slott — scener ur Midsommarnattsdrömmen eller episoder ur Robin Haads historia. Men deras förnämsta och mest älskade skådespel, sparadt för de långa sommaraftnarne och utsigten till en ostörd fridag, var Campbells ballad, OComaors dotter) dramatiserad af Maurice efter deras förmåga. Med en bukett af väplingsblommor i mössan och ett trädsv rd i bältet, knäböjde han på gräsplanen för att af Edgar begära hans systers hand, hvarvid den lilla gossen lärdes att framstamma till svar: Ditt hopp, förmätne, icke sätt Till dottern af OConnors ätt! I sekler 1en vårt stolta nsmn Har strålat uti ryktets famn. Ditt ringa vapen ieke glöm, Men glöm din djerfva älskogsdröm. I hvad de kallade tredje akten satt Gertrud ed en slöja bunden om hufvudet och en keppa vårdslöst kastad öfver axlarna vid en stötta, stödjande armbågen deremot och lutande hufvudet i handen, medan Maurice sjöng de rader, i hvilka Connacht Mara söker örvertala sin älskarinna att fly med honom. Kom, fjerran från OConnors slott Vår lycka har sin fristad fått. Kom, följ mig djerft, min trogna mö, Till enslig, skogomgjordad sjö.