Aftonbladet – 30 december 1862, sida 2

uppbar sitt hufvud, hvars tankar och känslor, hvars rättmätiga missnöje och djupa hat på en gång bröto alla damluckör. ; an hviskade i konungens öra: Riksdag ! och han utfärdade riksdagskallelsen. Riksmötet 1789 gör ock epok i Sverges annaler: det bröt stafven öfver aristokratiens genom århundraden fortgångna, ensidigt ytterliga välde; det lärde de ofrälse stånden hvad äfven de betydde; det banade väg för möjligheten af framtida fosterländsk utveckling, äfven om den icke i alla afseenden genast kunde beträdas. r Utan att bryta med adelns kompakta makt hade fäderneslandet varit förloradt. Polens öde bevisar det. Men den bröt konungens och de ofrälse ståndens förenade kraft. På Fredrikshof i Stockholm sutto under generalkrigsrättsransakning de i Anjalaförbundet invecklade häktade hufvudmännen. Endast denna omständighet var en tungt hvilande tumme på aristokratiens pulsådra : den klappade oroligt derunder. De förnämsta af riddarhusets ledare fängslades jemväl. Förslaget till denna åtgärd var ej konungens, utan Fersens eget. Fersen var nog kiok att se hvad klockan var slagen. Det var enda sättet för honom at , utan att alltför mycket kompromettera sig inför stt eget stånd, låta händelserna taga ut sin rätt. Enväldet var, i det skick samhället sig då befann, enda möjliga medlet för konungamyndighetens och folkrättigheternas verkliga betyggande. Enväldet var ingenting annat, än det säkraste inseglet på jemnbördighe-; ten statsmakterna emellan. Den inskränkte i adelns på konungamaktens allmänna rätt usurperade välde; den erkände ofrälseståndens af aristokratisk maktmyndighet våldförda, men samhälleligt befogade anspråk. Den så kallade säkerhetsakten antogs den 21 Februari af ofrälse stånden. Efter strider, gränsande till anarki, tvinsades älven omsider adeln att antaga den.