Aftonbladet – 28 december 1861, sida 2

öfver den förra: Vare sig att det var böjelsens inre djup eller blott dess fantom som kände sig lockad och tillfredsställd deraf, men den sargen gladde honom, att båda gemensamt skulle göra och bära offret. Visserligen hade han skäl till det antagande att det var honom som Ann-Charlotte älskade, men någon full visshet egde han icke. Sedan samtalet fört dem till den punkt der de nu befunno. sig, beslöt han ock att — gå huru det ville — söka vinna denna visshet, på samma: gång han deri också såg den bästa vägen att återföra, henne till sig sjelf. Han upphörde .derföre -att längre gå omkring ämnet, utan vände sig direkt till hennes känsla. Förtro mig, hade han sagt, hvilken ni älskar? ? : Ann-Charlotte lösgjorde vid denna fråga sin hand ur hans; hon sprang upp från sin plats, och stod darrande och blek framför honom. Omöjligt, jag kan icke, jag förmår icke, nej, ack nej, fråga. mig icke derom.t 4Lika mycket Ann-Charlotte; fortfor Runer, 4jag antager följande alternativer. Jag antager att det parti, som er. förmyndare föreslår, fullkomligt motsvarar: er samhällsställning, jag antager — exempelvis blott — att det gäller någon af edra kusiner.4 — Såsom en blomma böjer sin knopp för frostfläkten, böjde hon sitt hufvud.4 I motsats dertill4, fortsatte Runer, an ager jag vidare att er böjelse hängifvit siz it en man — en ofrälse man — jag vet icke vilken jag skall nämna — men lika mycset. — Det gör intet till saken — jag ta-: ser — ni förlåter mig väl det Ann-Charlotte...1. ag tager till exempel mig sjelf. Åter lyftade hon upp sitt hufvud, hennes l gon glänste, hon närmade sig ettsteg, hon.