Aftonbladet – 27 december 1861, sida 3

baka. Och denna uppenbarelse egde AnnCharlotts anletsdrag, sådan hon var, då ham beredde henne till den förstanattvardsgången. Med längtan att återse benne hastade han till. mötesplatsen och fann henne ensam i en af trädgårdens skuggiga bersåer. Hennes första anblick öfverraskade honom såsom en vacker soluppgång i morgonens första gryning. Under de två passerade åren hade hennes väsende utbildat sig, mognat. Det var icke mera ett barn som stod framför honom; det var en jungfru, i glansen af ungdomlig och frisk skönhet. öm en vacker vårmorgon kunde taga estalt, skulle den hafva valt Ann-Charlotts. cke var det blott kindens täcka ros, vuxen liksom ur kalken af en omgifvande snöhvit lilja, som tjusade så mycket; det var fasthellre poesien i hela väsendet, de svärmiska drömmarne kring hennes panna, den erotiska idyllen på hennes läppar, lyriken i hennes blick. Med samma barnsliga öppenhet som förr, men med ett uttryck af ren och sann glädje, mötte hon Runer. Ni förundrar er väl, herr Runer4, sade hon, öfver min oförsigtighetatttillskrifva er? TA försäkrade han, kan högre glädja mig. Bland tusen bref, som jag bekommit, skattar jag edra få rader högst.? Verkligen... Säger ni nu hvad ni riktigt allvarsamt tänker? Det låg på en och samma gång oro och tvifvel i denna fråga. Kan ni tvifla derpå? Betänksamt sänkte hon sitt hufvud. Nej, ack nej, det vill jag icke. Jag tackar er för dessa ord; de bevisa att ni ej misstycker mitt yttrar.de. En rodnad, så lätt som andedrägten af en