Aftonbladet – 23 december 1861, sida 2

STOCKHOLM den 23 Dec. Den redan på telegrafisk väg meddelade underrättelsen, att prins Alberts död väckt stor bestörtning och sorg i England bekräftas af de i dag hit ankomna engelska tidnmgar. Times anför från flera delar af landet bevis de Bpså Detstora Citybladet ger här åter ett ...cmpel på den utomordentliga lätthet, hvarmed det förstår att modifiera sin hållning efter stämningen för ögonblicket. Bladet har förut ofta betecknat den aflidne prinsen såsom hufvudman för det tyska partiet vid hofvet och temligen skarpt angripit honom för hans inblandning i re geringsärender och för det inflytande han sökt utöfva i politiskt hänseende. Nu uttömmer det sig i obetingade loford öfver den hädangångne, och börjar sin artikel med det yttrandet, att nationen nu erfarit den största förlust, som någonsin kunnat drabba henne4. I afseende på det inflytande, som prinsen i politiska frågor på sin gemål utöfvade, erfar man af nämnda artikel, såväl att detta varit vida större än man iallmänhet förmodat, som ock att det aldrig visat sig annat än välgörande. Times yttrar härom: Det har utgjort nuvarande regerings egendomliga förtjenst, att kronan städse visat sig höjd öfver den vanliga ärelystna ålrån att begagna sin makt såsom ett medel att ytterligare föröka densamma; att hon ansett sin makt såsom en henne af folket för dess räkning anförtrodd skatt, samt att denna makt icke är en regerings ändamål, utan medel. För denna upplysta politik, som förlänat drottningen den ärofulla utmärkelsen att ha varit den mest konstitutionella suverän detta land någonsin egt, ha vi att tacka prinsens visa råd, hans utmärkt sunda förstånd och hans bepröfvade ärlighet. Hennes majestät såg i honom icke blott en person, vid hvilken hon var förenad med de närmaste och dyraste band, utan ock en many som till lycka för vårt land var utrustad med utomordentliga talanger. Hon fann i sin gemål en vis och trofast rådgifvare, och var sjelf vida upphöjd öfver den småuktiga afundsjuka, som skulle ha förhindrat en mindre högsint qvinna att begagna sig af dessa ovärderliga tjenster. Det var visserligen ej obekant, att drottningen brukade rådiråga sin gemål i allmänna angelägenheter, men man har ej till fullo värderat de oafbrutna tjenster, den ständiga uppmärksamhet, som prinsen-gemålens ställning i detta afscende krälde. I åratal vek han nästan aldrig från drottningens sida, och väl vetande huru mycket ledningen af en talrik familj, ett stort hof samt de offentliga ärendenasitörvaltning måste ta hennes krafter i anspråk, gaf han henne sitt bistånd med en energi, en skarpsinnighet, en ömhet, hvaruppå man har få exempel.4 Efter att ha skildrat den hädangångne såsom ett mönster af trogen make och öm fader, tillägger Times: Och dessa ord äro här icke blott vanliga fraser. Vi skritva i en tid och i ett land, der den mest upphöjda samhällsställning icke skulle ha förmått skydda den högst uppsatte som felat. Vi ha endast erinrat om ett förhållande, hvars sanning är väl bekant och med tacksamhet erkänd at hela engelska folket. Det var en sällsynt lycka, att drottningen skulle i en tjugoårig yneling finna en man, som den plötshgaste och mest oväntade upphöjelse ej förmådde göra uppblåst, hvilken alla frestelserna at ett lysande hof och en luxuriös hutvudstad ej kunde förföra: som höll sma besvurna löf ten med obrottslig, aldrig svigtende trohet, och äfven i ungdomen beherrskade passio. nerna. Men ännu sällsyntare var cet, alt drottningen i den obepröfvade ynglingen fann en rådgifvare af den största klokhet, en statsman af den mest ovanliga talang, för enad med de renaste syften. Efter en beskrifning på prinsens sjukdom — 6n gastrisk feber, som i början ej anoroväckande, ehuru patienten sjelf förr än någon annan anade utgången — och hans sista stunder tillägger Times föl jande drag, som visar Englands beherrskarinna i den: vackraste dager icke blott som qvinna utan älven som en drottning, fullt värdig sin höga plats: Efter I ens död och sedan sorgens första utbrott stillat sig, samlade drottningen sina barn omkring sig och började med ett lugn, som vittnar om mycken själsstyrka, tala till dem i högtidliga och bevekande ordalag. hvaruti man förnam tankarne af en suverän, som vet att en stor nations intressen bero af hennes fasthet. Hennes majestät förklarade för sin familj att, ehuru hon kände sig förkrossad öfver förlusten af honom, som varit hennes ledsagare genom lifvet, så visste hon dock huru mycket man af henne väntade och uppmanade derföre sina barn att gilva henne deras biträde så att hon skulle förmå upptylla sin pligt emot dem och emot fäderneslandet. 5