Aftonbladet – 23 december 1861, sida 2

mig alldeles ensam. Ack, tänkte jag för mig sjelf, den som ändå hade en vän här I bredvid min sida. j Verkligen, anmärkte jag, 4en ganska i oegennyttig tanke, käre Petter. Det är min natur, du. Men svara mig nu. I hafven räddat mitt lif. Det tillbör er. Viljen I upptaga mig såsom er vän? Det ha vi längesedan gjort, Petter.4 I alldaglig, i vanlig mening — ja, det trer jag. — Du vill ha allting ovanligt — du är en högtidlig menniska — en söndagsmenniska. I närvarande stund ringer det bestämdt tillsamman? i din själ.4 Då jag nu talar om vänskap, menar jag. ej den, att i godtlag trifvas med hvarandra, utan den, som kan bestå pröfningar. Rent spel i allt. . Aro vi verkliga vänner eller icke, vänner i solsken och nederbörd, i vetanväder och naordanvind 2.4 i SVänner i ur och skur, i tö och snö! En varm ungdomlig rörelse förenade på en gäng våra händer. i Jag kunde dock ej undertrycka en liten? anmärkning: Den der sjöexpeditionen utför forssen måste ändå ha gjort dig bra godt. Du förefaller mig alldeles som en annan menniska.; Deri har du rätt, Gudiloff. Jag har haft tillfälle att betänka de tio Guds buden och förstår dem nu bättre än förr. Lita på mig, kommer jag i någon förtviflad ställning, så skall jag alltid önska att ha er vid mi sida.4 I ag tycker om Petters förslag4, förklarade Vacklin. Petter räddade Gudiloff och mig, då vi åkte ikull hvarandra på isberget, och nu hafva vi räddat honom. Låtom oss derföre blifva vänner, verkliga vänner! i Vi förnyade ännu en gång våra handslag. H Liksom Vacklins berättelse om lappen oupphörligt föresväfvade mitt minne, tycktes i min uppmaning till honom, att blifva kri-j gare, äfven föresväfva hans, :