Aftonbladet – 23 december 1861, sida 2

afståndet till ett ijerde isblock, som hejdats I sitt lopp ett stycke ifrån på ett annat I grund. Man anade hans afsigt. Stödd mot I isbillen tog han ett språng. Det var ett I språng öfver en afgrund. Han lyckades. 1si stycket sträckte sig som en liten väg inåt landet, men lemnade ännu ett djupt svalg emellan honom och detsamma. Vacklin och jag hastide ned tillden närmaste strandhällen. Ena lina, som lyckligtvis var till hands, kastades ut till Petter. Den nådde honom och han grep den. 4 Surra ändan fast om lifvet, ropade Vackin. i Gjordt.? ?Mod nu Petter! tTror slujag behöfser manas dertill?tt sporde haln helt lugn. : Kasta I bort isbillen, den blir dig till hinder.tt Nmäjl fåt! jag här nat dang nok vesa. ren skall fhafva den tillbaka; passa nu på. Och i detsamma kastade hån sig i forsen. Han arbetade och vi halade Uppmärksamheten från de talrika åskådarne var till det yttersta spänd. Omsider befann Petter sig på fast mark. Han var räddad. Folket helsade honom och oss med sgorlande bifall. Vacklin och! jag togo Petter och hastade med honom till i staden. Han behöfde torra kläder och vär-, me. Då han erhållit begge delarne, föll; han oss i famnen. Det var ett fasansfullt dygn, som jag öf; verlefvat4 sade han. Måite aldrig någon: komma i samma belägenhet! Jag hade ett ärende ut på landet, begaf mig dit för några dagar sedan och återvände i går. På aftonen anlände jag till en hten bondstuga vid vägen, men fann den till min förundran alldeles öde. Emellertid beslöt jag att taga nattherberge der: bättre tak öfver hufvudet än intet. Jag vräkte mig på en bäck och somnade in. Men sömnen blef ej långvadig. Snart väcktes jag nemligen deraf, att