Aftonbladet – 20 december 1861, sida 2

In ung man 1 verken, jemte hans farbror, som jag vill erinra mig är anställd i Stockholms stads höglofliga magistrat, suto härom aftonen bakom mig på Neruda-konserten. Unga herrn är konnässör, ty han gör musik4, och betagen var han redan ikapprummet. Ack, farbror! — suckade han vemodsfullt, när Wilbelmina Nerudas sista toner hade bedöfvats af de skallande bravoropen — huru öfversäll blir ej den som en gång får kalla den gudomliga Wilhelmina för sin maka. En sådan fingerfärdighet i den ven. stra, en sådan styrka i den högra handen!4 Jaha! Åhja visserligen! svarade den gamle magistratsledamoten, gnidande sig betänksamt i pannan. Hustru min spelade harpa i sin ungdom och då beundrade man också hennes fingerfärdighet och armstyrka alldeles ofantligt; men numera äro de allas vår skräck derhemma. 56 I Mindre teatern gör briljanta affärer på syskonen Neruda. Hr BStjernström har så visligt konstruerat kontraktet med dem, att de här icke få uppträda på någon annan teater. Förulsesnade att den kungliga teatern skulle spela öd misåre hela vintern, begaf sig biljettmänglaren Låstbom till Finland redan tidigt i höstas. En skämtare yttrade i anledning deraf, men nu på fullt allvar: Det är ett ledsamt omen, tidå rättorna öfvergifva fartyget.H Ännu utgöra ovationerna för konungen vid hans sista besök i Upsala föremål för samtal. Det goda Upsala gick så långt i generositet, att till och med den kungliga betjeningen serverades gratie hvarhelst den infann sig på stadens restaurationer. Man berättar att en af de kungliga kammartjenarne, högeligen belåten med ett så hyggligt bemötande, yttrade förbindligt till värden på mamma Joholms f.d. källare: Var förvissad, min herre! vi skola veta tillintetgöra hvarje anspråk på universitetets flyttning. Vid H. M:ts ankomst till Kristinehamn, på resan till Norge, uppbjöd nämnde stads invånare hela sin f rmåga att ådagrlägga sin undersåtliga hängitvenhet.Då det blet bekant, att konungen tidigt på morgonen skulle passera igenom staden, beslöto de goda borgarne, för att få se om också endast en skymt af den älskliga och för alla svenskar så käre konungent — berättar stadens tidning — att lägga sig tidigt aftonen förut och stiga fullsofna upp morgonen derpå. Så skedde ock. Klockan sex på morgonen tändes mareschallerna, äfvensom ljusen i husen, hvilket var ganska vacker att skåda; men ödet ville dock icke att H. M:t skulle få skåda denna vackra anblick enär — så fatalt! — solen vid H. M:ts ankomst redan hade fördunklat ella dessa jordens lysande kroppar.? od I anledning af dessa och dylika särdeles väl lyckade tillställningar, så snart H. M: är ute och far, har Onkel Gösta meddela mig Thiers beskrifning på och reflexioner anledning af Ludvig den adertondes återkomst från sin ofrivilliga sejour i England till sitt trogna FrankrikeX, för att intaga den af Gud — förestäld af kejsar Alexander, Metternich, Schwarfzenberg och Bluächer — förlänade tronen. Vid ankomsten till Calais — skrifver Thiers — möttes konungen af en ansenli; folkmassa, hvilken väntade honom så til sägandes knäböjande. När man väl hunnit vänja sig vid bourbonernas restauration, blef det en allmän täflan om att njuta af deras närvaro, att hemta fördel deraf och råka i exstas deröfver. Dessutom är det så vanligt att hvarenda landsortsstad, som ser suveränen inom sina murar, blir förtjust öf ver den heder som förunnas densamma, och i sin hänförelse öfver det nya och ovaniga i skådespelet faller in i kärlekshänryckning, som visserligen för ögonblieset är uppriktig, men icke så varaktig som den tror, som den påstår och som vederbörande skulle vilja a — Dagen förut skulle man gjort alldeles detsamma för Napoleon. — Men sådan är den evinnerliga komedi, hvilken menniskorna aldrig tröttna att spela, om de än spelat den hundratals gånger, och hvilken man helt lätt bör halka förbi; ty om man än åter och åter håller dem denna spegel för ögonen, skall man dock aldrig kunna få dem bort ifrån denna afgudadyrkan för maktens sol.? Till den lediga stolen i svenska. akademien ha nyligen icke mindre än två kandidater blifvit uppdagade. Den ena ärlandshöfdingen i Örebro. Han har på sista tiden bevisat sig vara en lika eminent som originel talare. Vid landtbruksmötet på Carlslund förliden sommar utbrivgade han en skål för den högsta ledaren af våra öden, nemligen för H. M:t konungen, ehuru församlingen en lång stund trodde -att skålen gällde ett ännu högre väsende. På O-carsdagen i år höll han också ett inspireradt tal, hvari han på de mest gratiösa sätt erinrade d rom, att prins O car redan är wronföljare, och snart kan blilva nationen ännu dyrbarare. Dåhrlaudshöfdingen redan i yngre åren äfven skref vers, är det ej osannolikt att svenska akademien nu tillegs nar sig honom, och att preses helsär honom vä. kommen med det bekanta: Du skald som få, du talare som ingen. Den andra kandidaten är en landtprest i erkestiftet, hvilken vid konungens besök i Upsala öppnade sin skaldeåder; Hans inspiration är makalös. I fem och tjugo: rade har han tio gånger 1; ckats utbringa ettlefvel för konungen, som han gör fill: Landets, lagens värn och hägnad Lastens skräck och dygdens fägnad. Mellan dessa begge har nu akademien att välja. Hvem som blir den lycklige är änou svårt att afgöra., Farbror har begärt, att jag skulle upplysa om någon skilnad förefinnes mellan två samtidiot utkommande planchverk. det ena