Aftonbladet – 19 december 1861, sida 2

(jag kunde derföre ej emellanåt hvila mig på I vågorna, utan måste oupphörligt hålla lem marne i rörelse — i stark verksamhet — at de ej skulle styfna, men deraf följde att jag j började tröttnå innan jag nådde stranden i Jag ansträngde emellertid mina krafter til det yttersta. ock — nog af — siranden va låvggrund — jag fick fotfäste — vadade-—nådde land, hvarifrån jag, för att värma min: I frusna lemmar och åter elda krafterna till lif j sprang — jeg kan säga i kort galopp — i hela vägen till prestgården! i Mia mor och prostens familj, com: set I båten gå förlorad — trodde äfven mig vare det. Med dessto större glädje sågo de nt min återkomst. Det uttryck, eom jag läste i Mallasan i sigte, förmår jag ej. beskritva. Emellertic i msjuknade jag i enlätt feber, men som dock i efter några dagar var öfver. Under dessa dygn vårdade mig lilla Malla med en såini tagande barnslig ömhet, som öm jag vari i för henne en älskad bror. Efter en kort tid lemnade vi Kemi och HH I återvände hem. Och Malla, Vacklin4, anmärkte jag, hon är nu... I CHvad vill du säga, Gudiloff?4 cHon är bu din polstjerna. Om du så vill, Gudilofi, svarade hon, Smed ett mörkt raoln på sin punna, I mina tankar, ja! I verkligheten finnes hon icke för mig; jog är fatlig. i Du lägger den Omständigheten alldeles för mycket på ditt sinne. Så lefnadsfrisk och ung, som du är, kan ... Tyst, min vän. Den fattige lär förr att känna verlden, än den icke: Jag känner den redan bra nog. Men du säger, att jag talar för mycket om min fattigdom. Så hör då; Du vet, att jag baren liten syster. Vid