Aftonbladet – 17 december 1861, sida 2

STOCKHOLM den 17 Dec. De med dagens post ankomna norska tidningarne bekräfta de förut pr telegrat ingångna underrättelserna, att statsrådet Stang mottagit uppdraget att bilda en ministår samt alt amtmannen Aall vägrat att inträda i den nya ministåren. Morgenbladet erinrar derom, att hr Aall var ledamot af Storthing:ts komitt i ståthällarefrågan, och att det var han som afgaf förslaget till den strof, som i Storthingets adress inrycktes rörande revisionsfrågan, och drager deraf den slutsatsen, att konungers uppmaning till herr Aall att inträda i regeringen bevisar, att krisen icke står i samband med sjelfva revisionsfrågan, utan beror på några formella detaljer. Morgenbladet lemnar för öfrigt följande sammanställning af hvad som hittills blisvit bekant rörande krisen: tFörliden vår inskickades från svenska justilieministern frih. De Geer till norska regeringen, för att deröfver afgifva betänkande, ett memorandum rörande nedsättande af en unionskomil för revision at riksakten m. m. Under loppet af sommaren afgafs äfven ett sådant betänkande från jutiliedepartemente:, uppsätt af dess chef tatsrädet Birch-Reichenwald, och granskades i statsrådet, der det efter åtskilliga affilningar antogs och skickades till Stockholm. Dess konklusion gick, som man tror, ut på att det skulle tillställas svenska rege ringen, och innehållet var naturligtvis afvisunde i afseende på de fordringar som under riksdugen vunno pluralitet. Betänkan det är visserligen ett i det hela taget väl skrifvet arbete, som fullständigt uttrycker den norska uppfattningen, hvarom här i landet svårligen gilves mer än en mening. 1 detta betänkande förekommer — ehuru mycket det än är affiladt — en häntydan, som har framkallat en fråga om hvad dermed åsyftades, hvarpå man måste svara, att det åsyftades en icke väsentlig och i alla fall ej till saken hörande diplomatisk cirkunot från grefve Manderström, angående vigten eller betydelselösheten af grefve Anckarsvärds bekenta motioi Derjemte fi mme i betänkandet några ord om att svenska statsrådets ledamöter förklarat, att det ej funnes något emotsank-tion å beslutet om ståthållareembetets upphäfvande. Statsrådsafdelningen i Stockholm hyste betänkligheter mot dessa tvenne punkter. Grefve Manderströms not hade ingen betydelse i afseende på sjelfva eaken, men förhållandet med den var, att den hvarken hade blifvit meddelad norska eller svenska statsrådet, hvaremot den underhand hade delgilvits norska slatsrådsafdelningen ), dock ej på offentlig och officiel väg. Ir Sibbern befarade, att notens åberopande vore ett missbruk af detta förtroliga meddelande, hviket missbruk utan någon nytta skulle göra ond blod och vålla obehag samt tillägga denna not en helt annan vigt och betydelse än den egde. Det behöfdes icke heller att bevisa hvad hela verlden då visste, nemligen att konungen ville sanktionera beslutet i ståthållarefrågan. Hr Sibbern ville före hafva ur betänkandet uteslutna de ifrågavarande orden. Enahanda var förhållandet med de muntsionerna med konungen och de åden rörande sanktionen. De svenska statsråden lära nemligen påstå att de aldrig bade föreställt sig att sanktionen skulle bli meddelad i enbart norskt statsråd. Det hade icke alls varit tal om formen, men när de blefvo tillsporda om in mening rörande bifall från svenska an, hade de svenska statsråden antogit såsom en naturlig sak, att denna sanktion ulle meddelas i svenskt statsråd. De nor statsråden hade naturligtvis alldeles icke nkt på att delta norska ärende skulle bli behandladt annorlunda än i norsktstatsråd, och hade blott velat höra sig före, huruvida saken skulle möta någon motsägelse eller missnöje i Sverge, hvaraf man också sederm era erfor så mycket. Mis-förstånd ha således förelupit i denna sak, men som förhandlingarne ej ha förtg ) Morgenbladet tillägg er här att, enligt hvad det förut erfarit, skall noten ha blifvit konfidentielt meddelad heYa norska statsrådet. ;