Aftonbladet – 17 december 1861, sida 1

andra. Det är bara episoder, anekdoter eller med andra ord pojkstreck, af ringa eller intet värde. Något sammanhängande helt kan jag ej prestera. Vid mina år har ej lifvet ännu fogat sig tilihopa kring någon gifven grundsats, omfatta ej böjelser och intressen något bestämdt mål, knyta sig icke passionerna kring någon öfvervägande hänförelse. Man är blott spridda utkast till en man, fragmenter till en menniska. Du tör således redan ha fått tillräckligt. Långt derifrån. Du har endast väckt min aptit efter mera. Fortsätt således! Ännu en gång, Gudiloff, mitt lif är in-;j gen härfva, som man, sedan man en gån; fått tag i uppslagsändan, obehindradt kan nyi eta upp. in trassliga härfva är sammansalt al bara stumpar. Den har således ett, tallöst antal uppslagsändar och e blott; en. Men ju flera den har, desto värre att få tag i någon enda, som reder sig. Hvar har du uppehållit dig den långa liden nu? På resor? Till Kemi, påstår man, äfven till Lappmarken, har man sagt. Nå, derom kan jag visserligen beritta, ifall det skulle roa dig, men resorna hafva försisgått utan alla äfventyr — helt rätt och slätt — men jag har mättat min själ med imponerande naturfenomener. CLåt mig höra, Vacklin, berätta! Sistlidne höst stod behofvet och bult på min mors dörr, kanske med hårdare h der än någonsin, och hon fattade det beelutet att resa till en gammal bekant och al! lägsen vän i Kemi, prostinnan Caströn, af hvilken min mor hoppades erhålla någon hjelp. Jag blef hennes följesven. Resan verkställdes på en kustfa Ö j För oss gick den tyr, churauy jakter, destiner åt samma håll, törnade på grund och fö liste. tFramkomna till prestgården blefvo vi emotltagna med den största välvilja och ömmor hade cj bedragit sig på sin . Ehuruväl många år förgålt, var vänskapen dem emellan ännu ur . Jag lemnar min mors affärer å sido och tillåter mig att endast sköta mina egna. Vid så hög nordlig bredd är vintern lång och sommaren kort. Men -båda två ega sitt majestät, som oemotständligt bjuder beundran: vinterns bär dock konungslig krona, sommarens drottnings-krona. Vintern är sträng och storartad, sommaren brinnande och klar, den förre herrskar 78 månader, den sednare 5 å 4. Ett norrsken der uppe är en den höga naturen värdig, jag ville säga trolgörael. Föreställ dig rakt i zenith ett ljusfält, en silfverfärgad eld, än bleknande bort, än tillväxande 1 höga färger, än skiftande i guld, än i rödt. Tänk dig detta praktfulla draperi, än rullande ut öfver hela himlahvalfvet, med spetsar af guld och purpur, än rullande tillhopa uti en enda silfvermassa, i ett enda bälte at snöhvitt ljus, men detta allt endast för ett ögonblick, endast för att nästa ögonblick drapera naturen i nya former och veck, i nya fransar och spetsar, i nya kordonger och toffsar, allt skiftande i gula, rosenröda och hvita strålar. Se huru dess glans — såsom lefvande glorior — omstråla stjernorna, flytta sig, såsom på vingar af silfver, från den en I den andra, se fver jorden, elit un re, en Ha uppe väcka ett