Aftonbladet – 17 december 1861, sida 1

Vaoklin, En dag fick jag besök af Vacklin. Vi hade på sista tiderna sällan sammanträffat; månader hade gått, utan att jag sett till honom; man hade sagt mig, att han var bortrest. Gladt och lifligt öfverraskad af hans åsyn, sprang jag med öppna armar honom till mötes. Vacklins utseende var dock allvarsammare än vanligt. tHvar har du varit så länge?4 sporde jag. Vi hafva hvarken fått simma eller åka skridskor i kapp på mången god dag. SJag har varit bortrestf, svarade han, och jag börjar dessutom inträda i de år, då ynglingens glada dagar ligga bakom oss och mannens verksamhet tager vid. För öfrigt vet du, att jag är fattig och måste arbeta. Vaeslin talade ett helt annat språk, än jag var van vid. . Anledningen till detta mitt besök är också att för längre tid, kanske för alltid, räcka dig min hand till afsked. Vi hafva varit goda bussar tillhopa i tusende vågstycken, och jag kande icke på allvar lemna orten, a händer med: utan att ännu en gång tryc di hade tagit plats på ctt parstolar vid fönst Vacklin, sade jag, ?du kan gfva åt denna stund ett intresse, hvarför jag skulle känna mig mycket tacksam.