Aftonbladet – 17 december 1861, sida 1

trycket af den känsla, som bemäktigat sig honom. Du ser honom icke sjelf. Skummet har insvept dig såsom i ett moln. Här och der höja sig klippor eller stenar och forsen reser sig omkring dem i pelare af snöhvitt skum. Det är dess vårdkaser, dess fyrar. När solens strålar falla på dem, glänsa de som de praktfullaste silfverarbeten, rikt smyckade med lysande diamanter. (Men pass opp — eljest är du förlorad. Forsen kröker sig här. Båten faller a! åt sidan. Det knakar i alla dess fogningar. Skummet insveper dig i en sky af lefvande kristaller. Döfvande tjuter eltven under och omkring dig. Vågen kastar dig som en boll till nästa våg, som mottager dig och kastar dig vidare. Din andedrägt har nästan upphört och ditt hjerta slår knappast. Det förefaller dig såsom en resa till afgrunden. Mellan Patorna och Laxholmen befunno vi oss först i lugnt vatten. Med bäfvan blickade jag tillbaka. En sådan själsskakning hade jag aldrig erfarit. Hela färden föreföll mig såsom ett stormande, elt fantastiskt rus, en underbar och storartad feber fantasi. Ännu efter flera dagar klappade icke mitt hjerta så lugnt sum förr. Då vi blickade upp till de efterkommande båtarne, varseblefvo vi att de icke blifvit styrda med Vacklins konstförfarna hand. Några af dem hade stött på klippgrunden och krossats till spillror. -Tjärtunnor och spillror vräktes nu af forsen utför. Vid en och annan spillra såg man en båtkarl med förtviflans -ista ansträngningar hålla sig fast. Än såg man deras hufvuden öfver den fräsande vägen, än drogos de åter ned i djupet för att längre bort kastas upp afen annan. Vacklin, alltid oförskräckt och rask, ki stade sig genast i strömmen, simmade till Laxholmen, der han tog en båt och försåg sig med rep, samt rodde tillbaka för stt rädda hvad räddas kunde. jag skyndade med min båt till de es hjelp. Räddaingsarbetet bedrefs med sådan framgång, att något lif ej förspilldes. Faxte Karr ET: