Aftonbladet – 16 december 1861, sida 1

Vid ett till i öfvermorgon onsdag utlyst sammanträde med Stockholms stads sockenstämmonämnd stå på dagordningen frågorna om de nya lånen för vattenledningens drift och utvidgning samt om hundskattens användande. I afseende å vattenledningslånet uttefade sig på sockenstämmorna blott inom en församling obenägenhetmot alltsamtycketill upptagande af några lån för de uppgifna ändamålen. I de öfriga församlingarne visade sig olika tankar om de belopp som man nu börde bemyndiga vattenledningsstyrelsen att upptaga, hvarjemie på åtskilliga håll det tansågs, alt vid bifallet till låns upptagande ästas några villkor om revision af börde f våttentaxan. För vår del tro vi också, att i förevarande fall det ligger mindre vigt på det b-lopp sombeviljas, än på de vilkor som uppställas, och det vore önskligt om sockenstämmonämnden kunde formulera des-sa så, att hufvudstadens invånare kunde lättare och allmännare blifva delaktiga af fördelarne af vattenledningsanläggningen, äm hittills varit händelsen, förtjenande det dervid ganska väl att taga i öfvervägande hwruvida icke det skulle vara med anläggningens fördel förenligt, att den åtoge sig ledningars införande i husen mot någon viss årlig afgift för deras begagnande. Efter all anledning skulle derigenom konsumenternas. antal ganska hastigt tillväxa, särdeles om, såsom man bör hoppas, det olämpliga stadgande undanrödjes som föreskrifver att betalving måste erläggas för alla rum i det bus dit ledning blifvit införd. I fråga on hundskatten voro samtliga församlingar ense i beslutet att en skatt bör införas till belopp af 5 rdr för hvarje hundkreatur. Detta är således att anse såsom: algjord sak. Om den tid, för hvilken skatten borde nu beslutas, voro meningarne deremot delade, i det en del församlingar biföllo dess utgående tills vidare, andra åter: beviljade den blott för två eller tre år. Det synes oss också ha stora skäl för sig, att kommunen icke afvänder sig rättigheten atv, sedan man under loppet af två eller tre år fått erfarenhet af de med denna nya beskattning förbundna fördelar och oligenheter, besluta huruvida densamma bör forifara etter upphöra. Det må vara, alt kommunen icke egentligen afhänder sig denna rätt genom ett beslut som gäller tills vidare, nien då man vet, att, åtminstone med den nuvarap? organisationen af vårt kommunalväsdåt är, om icke legaliter, så likv, rakt vå ensamt ölverståthållareer wt i praktiken, jnitlativ i dyl -nbetet som har något oe . na frågor, så kan det anätt rs van uteslutande på detta embete alt eV beslut, som gäller tills vidare,-blir gällande för beständigt. Sockenstämmonämnden handlade derföre utan tvifvel välbetänkt om den formulerade sitt besslut så, alt kommunen derigenom försäkras om att ärendet efter förloppet af två eller tre år ånyo kommer under vederbörande kommunalmyndighets ompröfning, utan att detta göres beroende af öfverståthållareembetets godtycke. Beträffande skattens användande utföllo, såsom man vet, besluten mycket olika. De ådagalade emellertid, att af de flera förslag, som blifvit bragta å bane, var det två, som omfattades med allmännare sympatier, nemligen förslagen, att anvisa medlen till skarpskytteföreningen och till fattiga skolbarns. beklädnad; Båda förslagen kegrade i flera församlingar, och der de icke gjorde det, hade de likväl blifvit understödda af en betydande minoritet. Der åter, hvarest man kom på den ly kliga idn att kombinera dem med hvarandra, vanns nästan fullkomlig onhbällighet i )esiutet. Denna omstän: dighet synes oss för sockenstämmonämnden, som väl icke är formelt bunden af församlingarnes beslut, men icke heller lärer kunna lerna dem alldeles utan afseende, innefatta en vägledning med afseende 3å det beslut, som skulle. bäst tillfredsställa den allmänna I meningen inom hufvudstaden, ett beslut nemigen, i anvisade medlen till delning unj år mellan skarnskytteföreningen len för fattiga skoldarns beklädnad. Båda (dessa föremål tala så väl för sig sjelfva att vi ickej behöfva vara vidlyftiga vid förordandet af deras understödjande. Att