Aftonbladet – 16 december 1861, sida 1

STOCKHOLM den 16 Dec. Svaret från Washington på Englands fordringar i anledning af Trentaffären beiknas ej kunna vara att vänta i London förr än de sista dagarne af månaden. Det är naturligt att under denna tid af ovisshet, huruvida freden emellan England och Nordas erika skall kunna bevaras, alla orfständigheter som kunna på förhand sprida något ljus eller ge ledning åt gissningen öfver unionsregeringens handlingssätt i saken skola erhålla ett VIP intresse. Några sådana omständigheter meddela äfven de -telegrafunderrättelser frårs Newyork, som vi i dag erhållit. De äro af föga lugnande art. Å ena sidan berätta de visserligen att presidenten Lincoln i sitt tal vid kongressens öppnande den 4:e, på samma gång han förordat anläggande af kustbefästningar, ej med ett ord omnämnt Trentaffären, något som möjligen skulle kunna tydas som ett tecken till att han änna ej fattat sitt beslut ifrågan. Men å den andra sidan framgår endast alltför tydligt af samma telegram att den opinion i saken, som är rådande bland massorna, äfven delas af kongressen. Den har nemligen, om vi få tro telegrammet, voterat en tacksägelseadress åt San Jacintos befälhafvare kapten Wilkes för hans kupp motsydstatskommissarierna, samma handling, för hvilken England nu fordrat upprättelse. Att presidenten skall kunna motstå tryckningen af opinionen både inom och utom representationen är minst sagdt tvivelaktigt och blir det ännu mera genom det kända förhållan-det att utrikesministern Seward tillika med: ett flertal af kabinettets öfriga ledamöter iu: tar åt den sida, som ej vill veta af några eft. tergifter åt England. Att amerikanska pressen ej heller är egnad att under en tid af upprörd sinnesstämning tala ett lugnt och sansadt ord är väl bekant. Den delar helt och hållet stämningen och åsigterna hos massan för ögonblicket. Hos en och annan, såsom New-York Tribune och New-York Times, märker man väl ett bemödande att, utan att stöta folkopinionen alltför mycket för hufvudet, framkasta en vink om att det ändå möjligen kunde vara skäl att tänka på! om hrr Mason och Slidell ej borde utlemnas. Men det öppna och manliga språk, som anstode ett så kritiskt ögonblick, salnar man helt och hållet. Mer än någonsin har man derföre skäl att beklaga att NordAmerikas press, eljest legaliter den friaste i verlden, icke faktiskt intager den sjelfständiga ställning, att den ej i ett ögonblick af politisk uppbrusning kan tala ett varningens ord, att pressfriheten väl är grundad i 128, men icke värnad af folkseden.