Aftonbladet – 13 december 1861, sida 2

anledt krisen, förefaller det oss besynnerigt, att åberopandet af sv nska utrikesmiisterns not kan spela en så öfvervägande oll i regeringens arzumentalion, att man ellre uppoffrar hr Sibbern än tenna strof, åvida det vore ensamt denna, som man rore oense om. Å andra sidan ega vi naurligtvis ännu alltför liten kännedom om akens hela sammanhang, för att kunna beI ;ma de skäl, som ha förmått hr Sibbern ill att lägga så stor vigt på utstrykandet af le ifrågavarande yttrandena. Det är dock ntagligt att hr Sibbern, hvilken lefvat i retsar, der det fordras att äfven en mycket karp polemik hålles i den värdigaste ton ;ch med iakttagande af konvenansens stränsaste kraf, har funnit det icke passande att lenna not, som endast konfidentielt blifvit geringen meddelad; skulle af denna be;agnas i en handling, hvars offentliggörande ;möjligen kan undvikas. Morgenbladet tillägger, att det är svårt utt i en sådan sak kunna anföra någonting såsom fullt tillförlitligt, men att det ofvannämnda åberopandet af grefve Manderströms 10t såsom ett föremål för meningsskiljaktigret emellan hr Sibbern och hans kolleger i ; Christiania är hemtadt från flera säkra kälor. Men huruvida detta är den enda diferenspunkten, derom — tillägger tidningen — iro meddelandena icke sammanstämmande: let berättas äfven, att norska regeringens beänkande skall ha berört de underhandlingar, som föregått med några svenska, statsråd, nnan ståthållaresaken bragtes å bane; oci let är i sådant fall klart — yttrar Morgenbladet — att ett åberopande af dessa underhändlingar, som tros vara förda at hr Sibbern, måste framställa sig i ett annatljus för hr Sibbern än för bans kolleger. I ett sednare n:r af Morgenbladet förekommer cn insänd artikel, som på ett mycke: skarpt sätt angriper Birch-Reichenwald, såsom den der för att bryta den ovilja, som mötte honom vid hans utnämning till statsråd, företog sig att genomdrifvg ståthållareembetets afskaffande, hvarvid begagnades det okonstitutionella beteendet att på förhand låta uilofva sanktion, men att sedar beslutet var fattadt uppskjutasanktionen, för att framtvinga bevillningen. af en ministerlön. -Insändaren menar, att det i Norge icke finnes någon man, som är mindre lämplig att opartiskt kunna öfverskåda, behandla och bilägga de unionella tvistigheterna än Birch-Reichenwald. Han menar, att hvad Norge för ögonblicket behöfver inom statsrådet, det är någon öfverlägser kapacitet, som åtnjuter både konungens och folkets förtroende, och han tillägger: Jag vill blott nämna en sådan man, hvars namp nu dagligen höres från allas läppar. Jag menar statsrådet Stang. Aldrig har Norge haft något statsråd, som från sin utnämning och till sitt afträdande i en sådan grad åtnjutit sin konungs och sitt folks förtroende och kärlek. Hans återinträdande i rådet skulle helsas med jubel. Redaktionen af Morgenbladet tager väl samtidigt Birch-Reichenwalds parti och menar att han genom sitt allvarhga och ifriga uppträdande förvärfvat sig erkännande, men det erkänner på samma gång, att om det af honom nu såsom chef för justitiedepartementet utarbetade betänkandet innehåller någonting, som är af indelikat och retsam natur, så har hr Sibbern haft fullkomligt rätt i att neka sin medverkan. Morgenbladet synes till och med ganska tydligt antaga att så är förhållandet, ehuru det skjuter skulden på den synbarligen mycket impopuläre statsrådet Motzfeld, då det yttrar: -Olyckan är, att statsrådet. Birch i sitt sjukliga tillstånd har stått under stark inverkan från sin svåger hr Kettil Motzfeldt. hvars högsta politiska grundsats är den att spekulera, i tillfälliga stämningar och som är i stånd till att vilja ställa sig in hos alla möjliga opinioner, som han förmenar vara nyttiga för ögonblicket.? Aftenbladet synes uppfatta sakon såsom vore det endast fråga om att finna en person, för att ersätta Sibbern, och som det för resien icke vore någon ministerkris; men Kristiania-Posten uttalar sig uti en längreledande artikel i nästan samma anda som den nyssnämnde Morgenbladsinsändaren, men ällika med det största erkännande af hr Sibberns förtjenster, som i en sällsynt grad säges förena de för statsministerpos en önskvärda egenskaper, samt yttrar fill slut: Statsministersembetet är ej blott det högita i rang af alla statens embeten, utan äfven ett af dess vigtigaste och svåraste. Den särskilda ställning, hvari statsministern, såsom statsrådets preses, kommer derigenom att han alltid befinner sig i Stockholm hos konungen och således saknar tillfälle till personlig beröring och diskussion med sina kolleger, med hvilka han likväl skall samverka, enär han ensam i förening med wå årligen omvexlande statsråder skallhos konungen representera hela ministören och således på sätt och vis vara norska regeringens sändebud hos konungen, — gör att å ena sidan statsministern måste utölva ett mycket. stort och berättigadt inflytande och att, å den andra, detta statsministerns inflytande lätteligen kan komma att göra stor skada om det användes på orätt tid och ställe. Man ansåg det ju fördenskull på sin tid till och med som en fördel med hr Due att han icke var någon statsman alls, emedan han derföre sen sökte göra gällande några egna åsigter. Men nu skulle sådant vara en dålig tröst. Nu är det mer än någonsin nödvändigt att den norske statsmini stera har verklig statsmannaförmåga, ty nu är det han som skall egentligen leda och uppbära helavår unionella politik. Derföre måste nationen veta att den på denna plats har en af sina yppersta män — en man, som nationen fullkomligt kan lita på eh som svenskarne icke kunna annåt än hysa aktning för. Det kan icke råda någon fee rn RE ON NET De SET