Aftonbladet – 9 december 1861, sida 3

Biskopsembetena. Huru ofta talas icke om dessa, huru mycket skrifves icke! Och nästan allt detta talade, allt detta skrifna rörer merändels afskaffaudet af dessa embeten. Dock stå de qvar inom kyrkan, dock letva de och frodas som quickroten i en vanhätdad åker. Hvarifrån hafva de kommit? Hvartill äro de? När skola de försvinna? De hafva, sådana de varit och äro sedan minst tusen år, kommit från vinningslystnaden och maktbegäret, de äro öfverflödiga, de skola blifva om intet såsom hvarje ting, hvilket intet svarar emot sitt ändamål. Det var gifvet inom kristna kyrkan såsom en institution, att der skulle finnas styresmän, och det är gifvet att der inom densamma måste och böra vara hulvudmän. Men det var föga långt efter apostlarnes tid, som dessa hufvudmän började resa hufvudet för högt. Hvar och en, t. o. m.blott med den ringaste kännedom af kyrkohistorien vet huru dessa kyrkofurstar med namn af biskopar, metropoliter, påfvar upplyftade sig alltmer till anseende och makt, begagnande sig af hopens enfald och afintriger hos de stora för vinnande af sina enskilda ändamål. Kristendomen, denna höga religionslära, blef ett medel till uppnående af de nedrigaste afsigter; denna heliga lära om kärleken, användes i tjenst hos kärlekens diametrala motsats. Påfvedömet i hela sin förderflighet, med hela sitt samhällsupplösande system, med all sin ytliga flärd uppstod och skylde sig med den vigda korkåpan, derunder vid den ena sidan hängde Judas pung och vid. den andra Petri hämndtagande örtagårdssvärd, medan den sistnämndes föregifna nycklar till himmel och helfvete utgjorde skölden mot hvarje anfall, som af rättänkande män vågades. — Påfven, ehuru han angaf sig vara Kristi representant på jorden, kunde dock ej öfverallt närvara, hvadan han måste ega sina redskap; och dessa fann han i de biskopar han tillsatte öfver hela den kristna verden, hvilka villigt, ty de hade sin båtnad deraf, uträttade hans verk: samvetenas fångande och guldets. Så uppstod den hierarkiska bygnaden, grundad, såsom man påstod, på hälleberget, ehuru historien vittnar alt det var Spå lösan sand, fastän guldsand. Slutligen uppstod de: en man med den sanna kristendomens anda och kraft utrustad. Hans ord var såsom en orkan den der skakar i deras innersta fogningar de starkaste bygnader, och det skakade den påfviska dömen att den darrade i sina grundvalar, och många voro de pelare under densamma som dervid ramlade, och mången öppning blef på murarne, derigenom dagens sol kunde skina in. Luther medhann dock icke allt, utan han lemnade åt vetandet, upplysningen, fördomsfriheten, rättskänslan hos sin efterverld, såsom ett det heligaste och dyrbaraste arf, fullbordandet af sitt verk: papismens tillintetgörelse och kristna kyrkans reformation. H:ns reformation var ett träd, hvilket som ungt af honom planterades i akt och mening att fromma och nitiska händer skulle det vårda, att det måtte uppvexa och utvexa till att öfverskygga hela kristenheten med sina härliga och fruktbärande grenar. Men huru har det gått med hans plantering? Misteln, denna parasitvext, af hvilken den blinde Höder fick mordvapen att dermed döda Balder den gode, klänger djerft i det Lutherska trädet och suger dess lifssaft, och ör ännu verksam i mörkrets, i blindhetens TATT SOTO RAT a i