Aftonbladet – 7 december 1861, sida 2

ENS Bs — Re Ear ERE rt — Ir EE rdr efter godtycke bestämma tiden för riksd gars sammankallande var i sjelfva verk enväldet icke blott förberedt, utan till si väsentligaste delar redan lifslefvande handen; och 1789 års säkerhetsait behöfde blott fogas dertill såsom byggnadens krans, couronnement. de Vedefice, såsom Gustaf III sjelf skulle ha uttryckt sig. En regering, förd på sidan om rådet, hvilket sednare ock innan kort fullkomligt sköts åt sidan för att lemna alldeles fritt rum åt improviserade rådgifvare, tagna än från förmaken, än från poliskammearen eller gymnasiisalen, men all tid utan att behöfva inför nationen ansvara för de gifna råden; en representation, icke uppträdande på scenen oftare än den höge regissören fann det oundgängligen af nöden för styckets fordringar eller kassans bestånd — se der summan af den inre politiken 1772—17893; en politik, fullt grundlagsenlig på grund af stadgandena i 1772 äre regeringsform! Den enda återstående stötestenen på den till enväldet ledande banan. nemligen beskatiningsrätten, ehuru till följd if representationssättet temligen lätt att! sringgå, undanskaffades för större beqvämlighet8 skull 1789. Att friheten under tidskiftet 1720—1772 befanns behäftad med många och stygga missbruk är obestridligt. Att de flesta af de öfverklagade missbruken senom 1772 års revolution tingo sitt respass. atgör Gustaf III:s ovanskliga förtjenst om fäderneslandet; att en stor del af den urgamla svenska friheten fick göra missbruken sällskap på resan, är deremot någonting. som fosterlandsvännen måste beklaga. Atil: korruptionen under frihetstiden hade stigit till en förfärlig höjd (12,000 daler för en riddarhusfullmakt, och 1,170,000 s. m. samlade under 4 riksdagar af en borgmästare i Strengnäs! se pag. 197, är någonting ik sitt slag kolossalt) måste erkännas och beklagas; men att saken äfven sedermera ej kommit alldeles ur bruk visar det bekanta förhållandet, att Gustaf sjelf 1789 köpte ett helt riksstånd för en summa, dubbelt öfverstigande hvad adeln nyss förut bjudit för samma artikel. Ett annat slag af korruption, använd icke på representanter utan på kongl. ministrar, var den s. k. pastoratshandeln. Författaren upplyser, att denna jsimoni var i full gång äfven före Gustaf III:s tid samt att han just omkring 1786 var besänkt på dess afskaffande, sedan den likväl sålunda i 15 år fått ohejdadt fortfara. Iönskilda representanters bestickniog af utiärdska makter är och förblifver alltid en outplånlig skamfläck; men skulle man icke kunna utsträcka detta rättmätiga ogillande äfven i afseende på de permanenta subsidier, som utan uppgifvet syfte af utländsk makt beviljades och utan redogörelse af rikets representant användes, och innebär icke sådant, om ej direkt korruption, ätminstone ett landet föga värdigt gratifikaionssystem? Men nog härom, Visst är, att-denne konungs skuggrädsia för att möta nationens ombud till en stor del framkaligde hos dessa misstro och missnöje, så mycket svårare att skingra, som tryckiriheen: samtidigt härmedkringskars. och in skränktes. Berältelsen om konungens italienska resa ionehåller en mängd intressanta detaljer, hvaraf en del nyligen hemtats ur utländsk arkiver och ej förut varit offentliggjorda. Denna resas sammanhang med konungens planer i afseende på den yttre politiken ramhålles äfven och utvecklas. Den all nänna och högt uttalade hyllning, för hvilken han i Rom och Paris var ett föremål. hembars honom utan tvifvel med full upp riktigbet af lärda och litterstörer. Mindre var detta deremot fallet med de krönta hufvudena. Det är bekant huru Josef II, sjeli ett original, b traktade och bedömde dettc ändå brokigare original, och med hvilken vedervilja Marie Antoinette utlät sig om siu höge gäst och dennes gunstling Armfelt. Olver förhållandet emellan Gustef III och Lovisa Ulrika erhåller man här åtskilliga märkliga och förut ej kända upplyssingar. hvarigenom enkedrotiningens karukter framträder i en föga förmånlig dager. Henner hersklystnad, hennes styrka i hat som I kärlek, det imponerande i hennes personlighet hade en sådan verkan -på sonen, och han fruktade till den grad hennes närhet, att denna farhåga lärer ha utgjort den egentliga drifijedern till den så länge uppskjutne försoningen. På sjeliva sin dödsbädd öfverhopade bön Honom ned de hältigaste förebråelser, hvaruppå följde nygiriga frågor om-den utländska politiken! Konungen yttrade sedån till greive Ekeblad sin förmodan, att alltsammans varit en utlagd snara. Hennes första ord till sin förstfödde, som hon ej på flera år sett, voro: CKontmer ni ou efter så många års frånvaro hit för att njuta af mitt elände? (Aprös tant dennees venez vous vous repaitre de ma situation?) Hvilken scen emellan en moder och en son! Vi emotse med spänd väntan fortsältningen af denna lefnadsteckning, märklig såväl för det föremål man här lär — om ock dlott från den vackra profilen (Gustaf Il! hade som bekunt är vå olika) — närmare och fullständigare känna, som ock för den vå en gång konstoärligt fulländade och al det varmaste restaurationsnit lifvade behandlingen: — Toenne år bland zuaverna. Minnen och anteckningar från fälttåget uti Italien och expeditioner i Afrika åren 1859 och 1860, af John ällichöök, ord. officer kos H. M. konungen, löjtnant vid WestgötaDals regemente. Hvem har ej i lifligt minne dessa intressanta perioder af den nyste tidens historia, lå ordet zsuav började med beundran vr repas vid de vexlande underrättelserna från skådeplatsen för franska vapnens strider och seorar? Dessa vår tida mest renommerade