Aftonbladet – 5 december 1861, sida 3

helst skulle kunna länga och vränga efter behag, och att, så snart namnet finnes, saken-betyder intet. För att nu bevisa den ifrågasatta. institutionens nödvändighet, citerar han åter ett stycke ur-hr Naumanns betänkande, deruti denne, med atseende på hvad i förslagets motiver anföres, medgifvit att skäl kunde finnas :till att utsträcka den af lagen åt förlagsfordringar tillerkända förmånsrätt äfven till deras fordringar, hvilka åt den mindre jordbrukaren och handtverkaren försträckt medel till anskaffande af kreatur, redskap m. m., och brister derpå ut: ?Man förvånas öfver det bristande sammanhanget i detta resonnemang. Etter att nyss hafva fördömt ett hypotek utan sakrätt, föreslår hr justitierådet omedelbart derefter ett hypotek utan sakrätt, och ger åt detta hypotek alldeles samma karakter, som i det klandrade förslaget deråt gifvits. -Skilnaden är endast den, att det hypotek, som fördömes, är konventionelt eller uttryckligt, hvaremot det som af hr justitierådet förordas är legalt eller tyst?. För vår del bekänna vi, att vi ej kunnat finna ringaste anledning till f. d. riksdagsmannens förvåning, ty hr N:s resonnemang har både sammanhang och konseqvens; men väl skulle vi, om vi ej nu lärt känna vår man, ega skäl till förvåning öfver den synnerliga. löshet och oklarhet i era som -här på. hans sida visa sig. Hvad hr Naumann-med sitt anförda yttrande åsyftat, är att: påpeka, huruledes den framhållna förmånen skulle kunna åt den mindre jordbrukaren, handtverkaren m. fl. på ett lämpligare sätt än det föreslagna beredas, nemER genom att upphöja vissa fordringar äfven hos dessa till privilegierade; hvad han afstyrkt är en-lag, som under den på inre sanning blottade rubriken: underpant i lös egendom? skulle lemna åt gäldenären fritt, att, till förfång för andra hans borgenärer, bevilja en eller annan af dem förmånsrätt för hvilket slags fordran som helst. Det är dessutom. ytterligare ett misstag af f.d. riksdagsmannen, då fn påstår privilegierade fordringar. vara, såsom vådliga för realkrediten, allmänt utdömda: För att öfvertyga sig om motsatsen behöfver man endast taga kännedom om de i nyare tider reviderade kreditlagarne i de stora industriela länder, der man säkerligen äfven förstår bedöma realkreditens behof; och säkerligen komma privilegierade fordringar aldrig attutdömas, så länge inom samhällena de särskilda intressen fortfaraatt existera, på grund-afl hvilka de fått sin tillkomst. Också äro de ej privilegier till förmån för person, utan till förmån för sak, och derigenom af samma gagn för alla. FE. d. riksdagsmånnens misstag härutinnan kommer helt enkelt deraf att, såsom häåns artikel visar, han i sin begreppsoklarhet uppställer Xlegala4 eller tysta och Ckonventionelat eller uttryckliga förmånsrätter såsom hvarandras motsatser, och anser privilegierade fordringar och tysta förmånsrätter vara liktydiga: De äro det emellertid så litet; att intet i deras beorepp hindrar att genom inteckning göral de privilegierade förmånsrätterna offentliga (den rätta motsatsen till Stystat), likasom: äfven Skonventionelt tillkomna hypotek måste genom inteckning göras offentliga för att ega denna egenskap. Det är för öfrigt väl kändt, att hos oss t. ex. förlagsfordringår, som äro ett slag-af de privilegierade, skola; för att gälla, vara genom inteckning offentliggjorda. Här: ofvan hafva vi ock redan anfört, huruledes i andra länders lagar det är stadgadt, att förmånsrätten för privilegierad fordran förfaller. i fråga om fastighet, om den ej blifvit offentliggjord. Dock medgifvas vissa undantag, och det på goda skäl. Arfvode för läkarevård, lemnad åt död man, utgör t. ex. en privilegierad fordran, men egnar sig ej för inteckning. Andra fall finnas, der fordringen. eger all offentlighet äfven utan inteckning. Ingen kan t. ex. anses vara okunnig om att besättningen på ett skepp, stadt på resa, eger för sin hyra deruti en privilegierad förmånsrätt. Det må emellertid vara nog med dessa prof på beskaffenheten -af underlaget, för f. d. riksdagsmannens kritiska förmåga. Återstår hufvudfrågan, som är, huruvida deb föreslagna underpanten i lösegendom? skule blifva till verklig nytta för allmän och enskild kredit och betordra det ändamål, som dermed åsyftas. Det är för att kunna afskaffa den s. k. lösöreköpsförordningen med de olägenheter och äfven svek den ansetts medföra, och i stället under andra former bereda, bland andra, jordbrukaren, handtverkaren, arbetaren möjligheten att begagna sin lösegendom såsom säkerhet för erhållen försträck ning — det är förnämligast af dessa skäl som förslaget af sina försvarare så varmt förordas. Det anföres dessutom särskildt, att lösöreköpen i de flesta fall skola vara förklädda pantsättningar?, och att det derföre vore bättre. att: låta dem öppet få denna egenskap. Skärskådom allt detta något närmare. å någon åt annan försäljer större eller mindre del af sina lösören med vilkor att de skola qvarblifva i säljarens vård; bör aftalet derom, såvida sålunda försålda lösören skola kunna fredas för utmätning för säljarens gäld, skriftligen upprättas samt på föreskrifvet sätt offentliggöras och intecknas. Om man nu antager att lösöreköpen i de flesta fall äro förklädda pantsältningar, är det likväl visst, att de, betraktade äfven ur denna synpunkt, gifva borgenären (här köparen) för sin fordran större säkerhet än dep föreslagna underpanten i lösören. Säljer, lörpantar eller förskingrar gäldenären (här säljaren) det under Midana omständigheter i hans vård nande godset, gör han sig skyldig till ansvar för förskingring af förtrodt gods, och borgenären (köparen) är berättigad att få det åter, till och med utan