Aftonbladet – 5 december 1861, sida 2

MR MM I gt salen utanför min fars rum, väl vetande att min mor förr ellersednare ändå skulle komma ut. --En: timme gick — det var en lång, en förfärlig timme. Omsider visade hon sig. eHur är det med min far?4 ropade jag henne till möte. För all del säg mig, hur är det? ; Gud trösta oss,-milt barn, sade hon; chan är sjuk; mycket sjuk. Och af trötthet och svaghet dienade hon ned på den närmaste stolen. Har pappa fått någon ledsam underrättelse med posten, mamma? Har han fått slag 24 Jag kunde knappast få fram orden, så upprörd var jag. Min mor betraktade mig blott med så mycket uttryck af sorg och ömhet, att en tår fyllde mitt öga. — — Paavo har sagt mig. Ett svagt rop hördes i detsamma från rummet, der min far befannsig. Min mor reste sig upp för att återvända. Ack, min mor, suckade jag. Jag hade en bön på mina läppar. Min stackars, stackars gosse, hviskade hon halfhögt, bed till Gud för din far, för mig, för oss alla. SLåt mig få följa medin tll pappa. Nej, min vän, icke nu.4 (Forts. följer.) OA ——