Aftonbladet – 5 december 1861, sida 2

SAck, herr magister, frågade jag slutligen, har någon olycka händt? Min mor var alldeles utom sig. Ah, gudbevars4, svarade han, jag vill icke tro det. Det vore för mycket ledsamt. S Hans tvetydiga svar lemnade icke mera rum för något tvifvel. Jag var nära attkasta boken långt bort ifrån mig och hasta till min, mor för att få reda på saken. Till mitt eget rättfärdigande bör jag dock nämna, att det alldeles icke var nyfikenhet, utan ren ömhet och kärlek som lifvade mig. Jag förblef likväl stilla på min plats, emedan jag erinrade mig min fars sednaste förmaningar. Att vidare bedja magistern om några upplysningar kunde jag ej förmå mig. Jag börjadei stället att läsa på mina lexor med sådan ifver, att jag på en ganska kort stund expedierat dem alla. Fri och ledig skyndade jag mig nu upp till min mor — men rum: met var tomt; litet försigtigare, men lika skyndsamt begaf jag mig till min fars ram — men dörren var stängd. Knacka på, det vågade jag icke. Det var dock något ovanligt att nyckeln var urtagen och jag lutade örat till nyckelhålet — jag lyssnade — jag hörde en suck — ett klegande ljud. Utom mig af ängslan sprang jag ned, i den för hoppning att kanske af någon tjenare få veta hvad som var på färde. I förstugan träffade jag gubben Paavo. Han såg så bekymrad. och medtagen ut som om dödsklockan hade ringt för hans öron. Gubben upplyste mig att posten — en extra post — nyligen anländt, att min far emottagit någon underrättelse af så ledsam egenskap, att har sjuknat. Paavo tillade dock, att han icke visste någonting med säkerhet, utan blott berättade hvad han fått veta-af Maja och som Maja hört af Stina och Stina al Grete Lisa. Det enda, som han med visshet kände, var att ett ilbud blifvit afskickad: till Wasa för att hemta en läkare ; det visste han så mycket mera, som han sjelf spännt för hästarne. Härefter återvände jag till