Aftonbladet – 4 december 1861, sida 2

det var min fjerde. När två hjertan harmoöniera i en böjelse, är den mycket starkare än om man ensam hyser den. I denna fjerde favorit sammansmälte Orjas och min barndoms vänskap. Föremåle! för vår förenade tillgifvenhet lämpade sig äfven väl för våra år. Detta bestod nemligen i ett träd Men detta träd var icke heller en så. liten märkvärdighet: Osktadt genska mångårigt ja! gammalt på platsen, förblef det doc alltid en främling der. Det var nemligen ett äppelträd; vid så hög latitud en verklig sällsynthet. När det om våren lar blommor eller om hösten någon gång frukt, kände vi oss högst besynnerligt stämda och ändå — Gud vet om det var så besynnerligt. Min far, som sjilf planlerat trädet, hade nemligen strängt förbjudit oss att röra dervid, att bryta en blomma, att taga en frukt, och naturligtvis var det just detta förbud, som gaf trädet för oss en så hög betydelse och stärr de oss så besynnerligt. Om våren — uhder biomningstiden — gick detvälan, men det blef värre mot hösten, då blommorna började knyta sig till frukt, äfven om det blott blef kart deraf. Då sattes vi på de hårdaste prof. Vi hade läst om paradiset och det törbjudna trädet och vi jemförde oss med Adam och Eva. Afenoförklarlig dragningskraft möttes vi nästan alltid under detta träd, ja, äfven då vi minst anade att vi skulle träffas. Orja var framförallt passioneradt fästad vid det. När eh kart föll ned — flux var hon öfver den, ehuru jag rättvist må erkänna att hon alltid delade hälften med sig åt mig. Attse henne höja sitt blåa öga, sin vackra och klara blick upp till något på sin gröna qvist gunsande äpple, gick mig altid djupt till sin: ret. Gudiloff, hviskade hon en afton till mig, det är endast du och icke jag, som blifvit förbjuden att röra vid äpplena. Befallningen gäller oss alla. Men din far har ingenting att befalla öfrer mig. — (Forts.)