Aftonbladet – 4 december 1861, sida 2

DN De or Som vi hvarken ha tid eller lust att utförligare sysselsätta oss med herr W. F. Dalman, ett ämne, om hvars vigt och intresse ällmänheten utan tvifvel har helt anära föreställningar än han sjelf, som aälllsedan den famösa motionens tid tycks ånse tEuropas blickar vara oafvändt fästade på sig — så vilja vi blott i största korthet omförmäla, att han uti en skrifvelse, införd uti gårdagens n:r af Dagligt Allehanda, upprepar sin oriktiga uppgift, att han för Aftonbladets utgifvare uppläst sin motion i norska frågan, innan den afgafs å riddarhuset. Vi anse visserligen det faktum, hvarom är fråga, äfven om det hade varit verkligt, icke vara af ringaste historiska märklighet, men då hr Dalman betraktade saken annorlunda, var det hödigt att upplysa honom om sitt misstag. Då han nu, sedan han omständligt blifvit erinrad om verkliga förhållandet, upprepar sin uppgift, så förlorar densamma karakteren af ett minnesfel och vittnar i stället om det slags konseqvens, som består uti att, döf för alla invändningar, upplysningar och beriktiganden, proklämera såsom ledande grundsats: hvad jag haf. ver skrifvit, det hafver jag skrifvitt. Med anledning af en ny uppgift af br D., att norska storthingsbeslutet i ståthållarefrågan här först var riktigt bekant den 15 Dec. 1859, hänvisa vi blott till Aftonbladet för den 12 Dec., der man finner meddelad ieke blott sjelfva nyheten om storthingets för tredje gången fattade beslut, tan äfven att Morgenbladet trödde sig veta, att detta beslut skulle erhålla konungens sanktion. Då hr Dalman: slutligen röar sig med att på sitt manår plocka små citater; som, då de ensidigt och ryckta ur sitt sammanhang anföras, ingenting bevisa i afseende på en sak, hvars utveckling vi ganska utförligt skildrat sådan den verkligen var, såLeklaga vi blott, att han varit mindre lycklig, då han såsom revis på, huru alldeles deciderade vi voro i stäthällarefrågan vid tiden för Dalmanska motionens väckande och första behandling och huru föga vi ansågo en utredning af saken såsom det främsta och vigtigaste, anför ett yttrande att dettillhör Norges konung att gifva eller vägra sanktion åt beslutet, samt att han såsom unionskonung och högste målsman äfven för svenska staten icke torde kunna göra detta utan svenska folkrepresentationens hörande. — Torde anses i allnänhet vara ett ord, som innebär någon ovisshet; i hr Dalmans ögon har det deremot troligen en obligatorisk betydelse.