Aftonbladet – 4 december 1861, sida 2

För det andra var det gårdsdrängen. Han hade redan sett sina bästa dagar och lutade mot solnedgången. Gubben var ett gammalt inväntarium vid prostgården; men också fullt öfvertygad att gården med jordbruk och kreatur, trädgårdsskötsel och biskötsel ohjelpligt skulle gå sin eviga undergång till mötes, ifall han ej funnes. När han också talade om gården, talade han så, som om den vore hans. ?Vi ska i vår svedja de och de fälten?, sade gubben, ?och jag är viss om att få en rik ersättning för utgifterna. Jorden är god, fast marken är oländig. Jag bör minst ha tolfte kornet.? Och det föll ingen menniska in att bestrida eller betvifla gubbens ord. . För min far var jordbruket fullkomligt främmande. Han var nöjd blott det fanns bröd på bordet och syntes lefva i det presterliga föreställningssättet att vår Herre likaväl försörjer menniskorna som sparfvarne. Egendomen brydde han sig icke om. Min mor deremot, som såg saken annorlunda, betraktade gubben Paavo såsom prestgårdens enda praktiska förstånd. Kanske var han det också. BSäkert är, att de tegar, som såddes, hade han plöjt, och de skördar, som inbergades, hade an sått. Paavo hade tjenat på stället emellan 40 och 50 år, ända från sina pojkår. Han hade sett den ena prestfamiljen aflösa den andra samt arbetat och sträfvat för dem alla med samma trohet och ihärdighet. Alla prestbarn, som under denna långa tid blifvit födda på stället, hade han ansett sig skyldig att egna samma kärlek. Jag var följaktligen också hans sjelfskrifna gunstling. Om han ensam hade fått rå om mig, skulle jag utan all fråga ha blifvit en förträfflig jordbrukare. Men det var icke min bestämmelse, Han lärde mig emellertid att fiska, att ro en båt, att lägga ut ettnät,ja, jag tror till och med att köra ett par oxar. Visst är det att jag förde min yxa och lia ika bra som den bästa bondgosse. Gubben Paavo hade dessutom kännedom om hvarjehanda, som både min far och magistern, så