Aftonbladet – 3 december 1861, sida 3

TEATER. KONGL. TEATERN: Hr och fru Delands debut; utförandet af Topelii Eftef femtio år. Hr Pierre Delands och hans frus debut på kongl. teatern i går afton hade. ditlockat en så talrik publik som teatersalongen kunde mottaga. Topelii skådespel Efter femtio år, i hvilket det frejdade konstnärsparet sjorde sitt inträde på den kongl. scenen, är för väl bekant för alla teaterns vänner att vi skulle behöfva redogöra lör dess innehåll och karakter. Det är, såsom man vet, framför allt den väl. tecknade och af hr Deland så mästerligt framställda bilden af den gamle hofmannen från det gustavianska tidehvarfvet, som beredt åt stycket en. så lysande framgång och så lång tillvaro på den svenska scenen. Med spändi intresse har man afvaktat hr Delands debut på kongl. teatern för att få öfvertyga sig huruvida hans framställning der skulle vara af samma ypperliga eftekt som på Djurgårdsteatern, hvarest denna utmärkta konstprestation skänkt så många njutningsrika stunder. Man befarade nemligen, ati hr Delands organ icke skulle förmå göra sig så gällande i-den för talpjeser i allmänhet icke rätt gynnsamma operasalongen. som i den mindre lokal, der vi varit vane att se honom. Det visade sig i går afton, att de farhågor mången i detta hänseende hyst varit öfverdrifna, men att de likväl icke saknat all grund, specielt hvad vidkommer Magnus Drakenhjelms rol. HrDelands röst gjorde sig, trots en märkbar svaghet efter den nyss öfverståndna sjukdomen, ganska väl hörd i de scener der rolen tillåter dess användande till sin fulla styrka, hvaremot, der rolen fordrar att rö sten sänkes, åtskilligt af hvad som framsades gick för åskådarne förloradt, särdeles för dem, som hade mera aflägsna platser. Kännedomen Härom hade också tydligen förmått konstnären att så sällan som möjligt på sådant sätt sänka rösten, hvilket dock icke kunde undgå att i någon mån inverka menligt på intrycket af vissa scener. Man påminne sig t. ex. den gamle hofmannens feberfantasier i sista akten. De böra sägas och hafva också alltid af hr Deland framREN med svag, nästan slocknande stämma och ha just derigenom gjort sitt egendomliga.: gripande intryck. På det icke orden skulle gå för åskådarne förlorade nödgades konstnären här höja rösten till det vanliga talets pe och sceherna förlorade derigenom till någon del sin rätta karakter. Men äfven detta medgifvit, blir hr Delands framställning af denna rol alltid en konstprestation af stort intresse och den belönades äfven i går med iubbla framropningar vid styckets slut. Fru Hjelmsrol har alltid varit en af fru Delands yppersta, och hon utmärkte sig i går-såsom vanligt vid framställningen af densamma. Innehafvarne af de öfriga rolerna utförde dem naturligtvis i går för första gången. Största uppmärksamhet ådrog sig hr Dahl: qvist såsom Sebastian. Redan hans mask var förträfflig; framställande han med stor naturtrohet bilden af ett sådant mellanting mellan allmogen och herremannaklassen. som denne Sebastian måste tänkas vara. Hans spel i scenen med baronen, då lysningsbrefvet aftvingas den sistnämnde, gal åt denna scen en prägel af rimlighet och sannolikhet, som den merändels saknat vid de framställningar af densamma man till förene sett. Äfven scenen med Lotten Ringius i andra akten gafs af hr Dahlqvist särdeles utmärkt och belönades med en framropning då ridån föll. Spelet i slutscenen stod deremot icke i harmoni med framställningen i öfrigt. Oberäknadt att hr Dahlqvists håll ning och röretser voroalltför hurtiga och rörliga för den om hvilken man nyss hört att ban legat blödande och stelfrusen i snön, var det i öfrigt icke samme Sebastian man sett hr D. så lyckligt individualisera i de föregående akterna; det var hr Dahlqvist sådan man är van att se honom i scener-al uppskrufvad patos. — Fru Hvasserförmådde ej rätt3 intressera uti Lotten Ringii roll,