Aftonbladet – 3 december 1861, sida 2

Min fars namn förskräckte mig. Jag var nära att tappa bössan; men tryckte den ännu fastare till ögat. Hotelsen verkade aldeles olika på mitt sinne och på mitt handlingssätt. Fullkomligt oredigt inom mig, började det att svartna för mina ögon. Jag såg endast magistern, som drog sig tillbaka. Olyckan ville att han gick baklänges mot dörren, med ögonen fästade på mig. Så nådde han äfven utgången, men snafvade i detsamma på tröskeln och föll med ett anskri äomkulls Det vore för mig omöjligt att redogöra för det intryck, som jag dervid erfor; men skottet lossades af och bössan föll ur min hand. Ännu hade jag icke hunnit återkomma till mig sjelf, förr än jag såg min far och min mor vid magisterns sida. . De hade hört skottet och skyndat till. Huruvida magistern fallit för det eller icke derom förmådde jag ej göra mig någon föreställning. Min första omedelbara rörelse var att kasta mig för min fars fötter och bedja om förlåtelse, Min far yttrade icke ett enda ord, men han betraktade mig allvarligt och forskande. Magistorn hade emellertid åter kommit upp på benen. Han var icke mera samma rytande lejon som nyss. Han hade undergått en stor förändring. Jag har svårt att förklara skälet härtill, men jag anar det. Jag anar att han kände sig djupt rörd af ionerlig tacksamhet till försynens underbara nåd, som räddat hans lif. I den förklaring, som han afgaf till mina föräldrar, röjde han ingen ovilja emot mig, icke det aflägsnaste försök att förvrida tilldragelsen, utan afgal! han den. uppriktigt och flärdlöst snarare till sin nackdel än min. På det sättet som han framställde den, kände jag mig, likväl