Aftonbladet – 30 november 1861, sida 3

att fördölja det stulna eller åtminstone egt vetskap om stölden, men sanningen ej uppenbarat, utan .befrämjat åtalet. mot oskyldiga hustru Norstedt, yrkades det strängaste ansvar, som i M; B, 61 kap. 3.8 finnesför så lant brott stadgadt. Och slutligen yrkades å hustru Lindqvist att hon, enär det vore upplyst genom tvenne persovers vittnesmål, att den nål, som fru Steuch bestämdt igenkänt vara den från henne stulna, blifvit anträffad i hustru Lindqvists kofta, och den motbevisning hustru Lindqvist sökt åstadkomma ej kunde anses i någon mån förringa dessa vittdens utsago, äfven måtte fällas att stånda tjufsrätt, såsom innehafvare af stulet gods, för hvars åtkomst hon ej kunnat nöjaktigt redogöra. Derjemte yrkade Norstedt att Lindqvist och Wiström, den af dem som bäst gälda kunde, skulle ersätta den skada, som honom genom denna rättegång i ekonomiskt hänseende tillskyndats med 500 rdr. För det lidande, som blifvit öllskyndadt hans hustru och barn genom deras daga häktning, ville han SÅ fordra någon ersättning, emedan detta ej kunde med penningar betalas, utan öfverlemnades detta åt den dom, som en högre domstol i en annan verld fäller. Som aktor förmälde sig ej nu vara beredd att sina slutpåståenden afgifva, förelade rätten honom att dermed inkomma till instundande rättegångsdag nästa lördag kl. 12. Lirdqvist oeh nustru Pettersson begärde att få komma på fri föt, hvilket af rätten afslogs; och återfördes, då sessionen förklarades slutad, såväl de som Jerngren till häktet. 6 jä Lindroth företedde i dag sitt prestbevis, mot hvilket ingen anmärkning förefanns.