Aftonbladet – 28 november 1861, sida 2

ut. Ingen vindflägt susade iträdens kronor; till och medaspens blad rörde sig ej. Emellanåt upplystes himlen af aflägsna blixtar, och tystnaden var så djup, att man kunde höra vågorna sqvalpa mot stranden vid flödens stigande. Denise stod länge halfklädd vid fönstret; sedan knäföll hon bredvid sin tarfliga bädd och, lutande sin brännheta panna mot sina hopknäppta händer, försökte hon-att bedja; men hennes tankar voro orediga, orden dogo på hennes läppar och en besynnerlig dvala betog henne. Hon tyckte att man ännu tlade och rörde sig dernere; sedan hörde bon ingenting och slutligen insomnade hon tungt. Huru länge sof hon? Det visste hon ej sjelf när hon vaknade. Hon hade så småningom : glidit ned från bädden och låg nu på golfvet. Hastigt hörde hon en stämma; det var hennes fars, som utropade: Skall du då aldrig sluta att plåga mig? Jag har hittat plånboken, den är min och jag behåller den, hvad du än må säga! Vid dessa ord uppgick ett ljus för Denise. All sömn var i ögonblicket borta och hennes tankar voro rediga. Hon såg för sig Bertha och hennes förtviflan, hon såg denna boning der hon så vänligt blifvit upptagen; hon tänkte på hr Duvernay, störtad genom förlusten af en summa penningar; och dessa penningar — det var ju hennes far, som hade nittat dem! Ja, en han ville ju icke återlemna dem! IV. Gömstället. Ännu en gång hade Madeleine fattat mod utt trotsa Jean Maillards vrede.