Aftonbladet – 25 november 1861, sida 2

Tyst då qvinnat, sade vägbyggaren sakta och kramade sin hustrus hand så att den var nära att krossas, under det han, utan att ens veta hvad han gjorde, med andra handen aftog sin lacerade hatt för att helsa på den resande. Denne hade ingenting märkt och Jeans breda skosula dolde helt och hållet den gröna plånboken, så att han ej kunde se den. Han besvarade således helsningen och var snart försvunnen bakom en liten skogsdunge. Maillard stod qvar, orörlig som en staty. Madeleine var stum af förskräckelse. Jean! hviskade hon slutligen, liksom uppvaknande ur en svår dröm. Du kan då aldrig hålla din tunga, sade vägbyggaren vresigt, under det han lutad? örat mot marken, för att lyssna till huru ljudet af hofslagen mer och mer aflägsnade sig. : Jean, fortsatte den redliga qvinnan, mode i känslan af det rätta; Jean! denna plånbok tillhör icke oss. . Tillhör icke oss? hvarför ej? Det som är borta är borta. Jag har kastat bort min förmögenhet, ja också, och de som hittat den lära ej åt lemun mig den.4 Åt detta förvända skäl för sitt handlingssätt, smålog Jean Maillard sjelfbelåtet, men hans hustru, som, ehuruväl nedtryckt af sorg och olycka, dock bibehållit sin rättskänsla och samvetsgrannhet, försökte ännu en gång att strida mot den onda ande som bemäktigat sig hennes make. Han förblef dock obeveklig och befallde henne slutligen med hårdhet att lemna honom i fred. En sista förhoppning återstod: Madeleines ögon lyste v:d tanken derpå. Kanhända, sade hon, innehåller denna lånbok endast några papper utan värde ör gra papp ör dig. . Det är hvad vi få se4, svarade han otåligt, nu är det ej farligt att se efter. . Hvarje buller hade också upphört och ingen menniska syntes på landsvägen. Jean