Aftonbladet – 23 november 1861, sida 2

bullrade på afstånd. Nu närmade den sig nästan ögonblickligen och-sföra regudroppar började att falla. Några minuter sednare strömmade regnet omkring det eländiga halmskjulet och stormen rasade i all sin våldsamhet. Utan ett ord hade Madeleine fört sin man tillbaka i kojan, och nu satt han der orörlig, med armbågarne stödda mot knäna och händerna för ansigtet, medan stormens raseri derutanför alltjemt tilltog. Madeleine, som blifvit ängslig öfver denna tystnad, böjde sig öfver honom och skjöt sakta undan hans händer från ögonen; utan att han förhindrade det. Han grät. tCJean, min stackars Jean ! hvad är det som gör dig så förtviflyd? . Hvarföre göra dig .olyckligare än du är? SEmedan både mitt tålamod och mina krafter äro uttömda — emedan detta usla lif är mig odrägligt och emedan jag ej kan uthärda att se dig lida som du gör, Madeleine ! utan att någonsin beklaga dig; och när jag tänker på vår dotter, som snart är femton år — arma Denise ! Denise anser sig ej olycklig, min vän; likasom jag är hon ej uppfödd i öfverflöd och saknar det ej heller. Arbete anser hon ej såsom etf tvång, utan som en helig pligt. CArbetet? Jean! Gud liar befallt oss arbeta. Och derpå talade den fromma qvinnan tröstande, uppmuntrande ord, förestafvade af hennes klokhet och hjertliga ömhet till den förtviflade maken, som redan började lyssna till de bättre känslor hennes-ord uppväckte. Hastigt hördes en stämma från tan vägen; det var arbetschefen, som for förbi i sin gigg och ropade: