Aftonbladet – 23 november 1861, sida 2

Å ändra sidan medförde resan bedröfliga följder för barnen. De båda yngsta hade blifvit sjuka och den lillaj flickan dog dagen efter framkomsten till byn; två dagar Pe efter skördade döden bennes bror. Till och med Denise vår så blek och svag, att man hvarje ögonblick trodde det ännu en graf skulie behöfva öppnas. Madeleines förtviflan var sönderslitande, men Jean Maillards dystra smärta urartade nästan till vansinne: Andtligen rördes de hårda hjertan och medlidandet vaknade: — Genom bypredikantens hjelpsamma ifver åvägabragtes en insamling, som afhjelpte den yttersta nöden, Öfveruppsyningsmannen vid vägarbetena värdigades påminna sig att Jean Maillard varit hans skolkamrat och skaffade honom arbete på vägen från Honfleur till Caen. Han emottog det — det var åtminstone dagligt bröd; det var känhända hans äldsta barns lif ock helsa han arbåtade för! Fem år hade förflutit sedan dentia dag. Jean: hade slutligen sant sig vid det hårda arbetet, men bans själ uppreste sig alltjemt mot det förödmjukande deri. Utan Madeleires ljufva och tröstande undergifvenhet — skulle han för längesedan bortkastat både hacka oc3 spade. re Madeleine lyckades alltid -att TIugna honom med några hjertliga ord; hon förmådde honom att återtaga sina verktyg, nästan utan att han tänkte derpå.Hon förstod att på somma gång väcka hans stolthet och lifva hans mod. Denna stacksrs arbeterska var en förträfflig, en sannt kristlig maka. En dag fann hon dock sin mani ett så uppretadt tillstånd, att hon knappt vågade tilltala honom. Man var midt i Augusti månad och det: var förfärligt hett; solens strålar sänkte sig