Aftonbladet – 16 november 1861, sida 3

,stemet, eller å värt språks Sktieter Låtöm oss till er början granska det alfabet som ht P-uppställt. I förbigående må det tillåtas oss nämna, att det steriografiska alfabetet alltid bör fullständigt upptaga de enkla bokstafsljud, som förekomma i vårt vanliga utdölla de så att, om s5 påfordras, man må kunna följa det vanliga stafningssättet; en helt annan sak är, om man vid sådana ullfällen, då skyndsammare beteckningssätt äro af nöden, rättar sig endast efter ljudet eller begagnar ett gemensamt flytande tecken för synonyma bokstäfver. Nu bar bkväl hr P: ur sitt alfabet uteslutit konsonanten c och vokalen å. men deremöt der intagit de sammansatta konsonanternä ng;sk,sp samt diftongerna au, e, eu och aj. För kompletteringen af alfabetet borde väl-hr-P. hafva upptagit c med fullt lika skäl som , liksom det torde vara svårt att inse hvad det stackars å försyndat mer än ä, efter det blifvit ur alfabetet uteslutet: Hvad åter beträffar alfabetets tillökning med nyssnämnda sammansatta konsonanter och diftonger, så är den ju alldeles öfverflödig och onyttig, då hr P:s bok åtföljes af en fullständig kombinationstabell, utvisande de olika bokstäfvernas förbindelse sins emellan. Dessutom förekomma diftongerna hos 1 oss så sällsn, att inlärändet af några andra tecken för dem, än de som följa af de deriljudande vokalernas naturliga sammanbindning, är helt och hållet onödigt. Hr P:s osäkerhet i det I praktiska röjer sig för öfrigt genast: derigenom att han åt vokalen y gifvit en alldeles oriktig, så att säga bakvänd form, hvarigenom denna tår likhet med tecknet för ng, genomskuret af ett binderstrecek — ett fel, som nybörjaren ofta låter komma sig till last. Öfvergå vi nu till de s.k. sigillerna (förkortningar af stafvelser och ord, hvarigenom dessa reduceras till en eller ett par bokstäfver), så änmärker visserligen hr P., att ett väl valdt sigill skall svara till den naturliga ljudbetöning, som den enkla bokstafven har, hvilken står i stället för ett ord och liksom af sig sjelft inleda på betydelsen deraf. Oaktadt denna temligen dunkla regel, hvars mening vi dock kunna fatta, begår likväl hr P. från densamma flera afsteg; så t. ex. begagnar han för betecknandet af ordet jag eiteckuet; för flera förkortade prepositioner och prefixer m. m. (utan, ute-, häruti) ytecknet, ehuru detsamma icke i dessa ord ingår; för konjunktionen medan dubbelkonsonanten m etc. etc. Beträffande slutändelsen kunna vi icke inse, hvarföre :a skall ingå i -trisk och -torisk, och en af de största och mest förvillande godtyckligheter är den, att med etecknet utmärka sådana verbalförkortningar, der slutbokstafven träder i stället för hela verbet, oaktadt detta alldeles icke slutar på e. Lika godtycklig och till och med ARS är äfven regeln att verbaländelsen jaskall betecknas med diftongsignet. Vi för vår del känna ingen diftong ja, och att såsom hr P. här visar sig mena, för denna ändelse använda diftongen ei, är alldeles oegentligt. . I förbigående påpeka vi det oriktiga deruti att, sedan för en slutändelse ett tecken redan blifvit faststäldt, det oaktadt gifva den ännu flera, såsom t. ex. förhållandet med ändelsen ing, som erhållit icke mindre in tre olika betecknin ssätt. Hvad man ovilkorligen har rätt att-fordra hos en lärobok är klarhet och tydlighet i såväl reglor som exempel. I detta afseende har likväl hr P. låtit de största försyndelser komma sig till last, beroende, som;-det synes, dels på obekantskap med ariska efråkot. dels okunnighet om systemet, dels äfven godtyckliga uteslutningar, hvarigenom det logiska sammanhanget ofta Re förloradt. Isynnerhet röjer sig en stor otydlighet i ör rr för den 8. k. vokalantydningen, en bland grundprinciperna idet Gabelsbergska systemet. Så unda återfinnes t. ex. på sidan 6, följande regel: Äfven har a i skalan sin plats i midten, således kunna vi äfven skrifva konsonanttecknet midt på raden. Vi trotsa den i konsten oinvigde att kunna begripa meningen med denna regel, som är: att om a ljuder emellan tvenne konsonanter, flyttas den ena upp framför den andras midt. Ännu värre är förhållandet med en å sidan 32 förekommande regel, angående predikatförkortningar, och som iyder sålunda: På samma sätt (d. v.s. då hufvudbegreppets natur och verksamhet äro så beskaffade eller de öfrige begreppen i satsen så ömsesidigt upplysa hvarandra att substantivet kan förstås at sig sjelft) kunna äfven substantivernas ändelser träda i stället för hela ord; vi begagna då vanligen e-signet. Här är regeln nemligen icke: obegriplig, som hade varit det bästa, utan han är lldeles oriktigt uppställd. Meningen är nemligen, att för hvarje substantiv skall få användas dess slutändelse, den må vara a, e, el ov. 8. v., men ingalunda att e-tecknet skall kunna träda istället för hvilket substantiv som helst, såsom köld, Tosing föräldrar, korgar, gata, axel m. fl., hvilka hr P. anfört som exempel. Vi hemställa hvad grad af tydlighet en sådan skrift skall erbjuda, der man, på sätt hr P. lärer, skulle hafva rätt att sätta e-tecknet för såväl alla verber som valla substantiver, de mål. ändas på hvad bokstaf som helst. Beträffande för öfrigt de framställda exemplen, vilja vi endast tillägga, att vi vid de s. k. predikatförkortningarne, der isynnerhet urskilj-1: ning i val är nödvändigt, företagit oss att genomgå. de hithörande SS:na och dervid funnit att. t..ex. 8 14. af 67 Sn innehåller icke mindre än 25; och s 15 af 32 exempel. 13, mot hvilka mer eller mindre anmärkningar för felaktigt skrif-och förkortningssätt kunna göras: Och hvad särskildt angår ex. 20.i 16 S:n, synes hr P. hafva blifvit: gripen af. ett alltför starkt förkortningsbegär, då han i satsen: För att försvara landets gränser grepo: både borgare och bönder till vapen, för gränsor sättes endast r, ör. grepo, en obegriplig ne och för borgare r, Man skulle här lika väl kunna läsa: För att försvara Jandets -kollegier både revisorer och bönder -till vapen. Mot öfriga 8S kunna äfven svåra anmärkningar göras. EH Det anförda torde-tala tillräckligt för odugligheten: af: hr. P:s lärobok. Vi betvifla inga. lundaförfattarens intressevför stenografien; vi vilja till och med-tro att hr.P. efter någonlängre tids praktisk öfning kan blifva den man, som är fullt kompetent att utgifva en mot nuvarande anspråk svarande: lärobok; vi försäkra slutligen att icke-den ringaste personliga bevekelsegrund uppmanat oss; till denna lilla nagelfaring af-hr P:s arbete; men vi hafva velat inlägga wår allvarliga protest mot ett sådant sätt, som hr P. följt, att utgifva läroböcker, utan att något egentligt studium eller: den ringaste praktiska erfarenhet visat sig hafva förutgått. Kritiken kan icke skarpt nog gissla sådana tilltag, hvarpå icke blott allmänheten utan äfven den sak, hvarom fråga är, blifva lidande. Och stenografien befinner sig just nu i det utvecklingsstadium i vårt land, då hon genom dylika omogna. försök, istället för att föras framåt, måste föras tillbaka. Önskligt vore derföre om ett. lämpligt arbete i snabbs! rifningskonsten blefve utgifvet; vår tro esk danke