Aftonbladet – 16 november 1861, sida 2

der en hvardagsväst, en blygsam sidodörr och det är dit vi skola begifva oss. Upp riktigt sagdt, måste jag tillstå, att jag icke har nog moraliskt mod att föra er in ge nom de förfärliga jerngrindarne och store ingången. Hvarje tisdags och fredags eftermiddag såg man en liten häst och ett litet. åkdon, båda bevakade af en liten pojke, i tvåtim: mars tid tålmodigt vänta utanför den förenämnda sidodören. danet var af-det slag som man företrädesvis kallar gigg, möjliger för att undvika det eljest oundvikliga ordet kärra; ty om detta ej hade varit en gigg. så hade det bestämdt måst vara en kärra. Jag anser mig till och med, för mitt sam. vetes skull, böra nämna att en slagtare; med hvilken jag råkar vara bekant, for omkring för att göra sina uppköp i precist en dylik vehikel, och den kallade han en kärra, åtminstone om hvardagarne. Hästen, en liter jerngrå pony af Exmoor-rasen, hade den vanan att beständigt visa tänderna, liksom om han sarkastiskt smålett åt hele verlden. För öfrigt, (ror Pp var han en på det hela ganska beskedlig liten häst, det vill säga: då han fick gå sin egen väg; och jag har sannerligen aldrig funnit någon, hvars anseende såsom god och beskedlig ej till en stor del berodde på att han eller hon ganska mycket fick gå sin egen väg. Den illa hästen kände sina pligter och var dessutom fullkomligt beredd att uppfylla dem; det enda han begärde var att han skulle få lof att göra det så, som han för gödt fann. Han tyckte om att springa i godt, stadigt traf, som han aldrig nedlät sig att minska, hvarken för att gå uppför ellerutför en backe; men han hade ingen läst att stanna, om han ej visste af det en god stund förut, och ej utan goda ord och