Aftonbladet – 14 november 1861, sida 2

saranu 1Of altalets riKxUSNet. Motsatsen mate bevisas, i stället för att, enligt den förra agen, skyldigheten att bevisa ålåg den, som rån utmätning ville värja egendomen. Väl när man anmärkt att denna lagstiftning gjort svek medelst antedaterade köpeafhotlmgör omöjliga. Detta är sannt; men dermed är öga eller intet vunnet, ty sveket uppenbarar sig lätt på mångfaldigt andra sätt, och frågavarande lagstiftning är i detta fall endast ett gif akt till bedrägeriet 2— en anmaning till detsamma att tänka på förhand ... Men denna lagstiftning innebär äfven ett moraliskt eller, om man så vill, nationalekonomiskt misstag. Lagstiftaren såg nemligen de öfverklagade missbruken, men undersökte icke närmare roten dertill. Han misstänkteej att denna ofta kunde vara att finna i ett AN behof, hvilket, sökande sin tillfredsställelse, icke fann andra former derför än osanningens och derföre, halft emot sin vilja, råkade im på villovägar. Granskar man närmare beskaffenheten af de s. k. lösöreköpen, skall man finna alt de samtliga med iå-undantag, äfven då de icke -äro ett verk af det nakna sveket, likväl ej äro hvad de kallas och följaktligen borde vara, nemligen köp, utan pantsättningar. Detta röjer omisskänneligen, att arbetaren, näringsidkaren, jordbrukaren, ja, snart sagdt, alla samhällsklasser hade ett behof att begagna lösegendom såsom säkerhet för försträckning, samt att, då lagstiftaren underlåtit att stadga härtill erforderliga former, man Dödgats Då en omväg söka uppnå sitt ändamål. en härpå gaf man ej akt, utan man trodde missbruken kunna förekommas genom skärpta kontroller. Nu må det väl medgifvas att, då dessa köp äro törklädda pantförskrifningar, de kunna anses innefatta ett jemförelsevis ringare moraliskt ondt, än då de äro på annat sätt diktade till borgenärers förfång, ehuru de väl äfven i förra fallet, såsom förhindrande egendomens offentliga försäljning, förnärma öfriga borgenärers rätt. Men en osanning blifver dock alltid en osanning; äfven det mindre sveket är ettsvek, och att på ringaste sätt cenom lagstiftningen gynna något sådant, är ett bland de -vådligaste misstag af alla. Det är på sådan grund som utskottet anser ifrågavarande författning böra upphäfvas. För afbjelpånde af det allmänna behofvet, att under skydd af lagen kunna såsom betalningssäkerhet använda lösegendom i större utsträckning än nu är medgifvet, har utskottet föreslagit införande af underpantsinstitutionen. Emot detta förslag äro inom högsta domstolen framstälda åtskiliga anmärkningar, hvilka vi skola söka bemöta i den ordning, hvari de förekomma i högsta domstolens protokoll. Hr justitierådet Nauman, hvilken i sitt utlåtande ordar åtskilligt, dels om hypotek i fast egendom, hvilket icke hör till saken, dels om det romerska och danska generalhypoteket, med sträng vindikationsrätt, hvilket så mycket mindre hör till saken, som enna stränga vindikationsrätt just förekommes genom det af ständerna godkända förslag, yttrar vidare: Sedan den hypotekarkiska formen för ant blifvit af lagstiftningen i de europeiska änderna allmänneligen medgifven, har man för densamma bibehållit den väsendtliga karakteren af en sakrätt, tll följä af hvilken fordriegsegaren, fastän ej det förpantade objektet till honom öfverlemnas, eger att ur detta erhålla godtgörelse i hvems hand det än månde finnas. Att en dylik sakrätt icke utan största svårighet knn vinna tillämpning i fråga om lösören, ligger i öppen dag. Identiteten af en hypotiserad fastighet, som kommit i tredje mans hand, kan lätteligen ådagaläggas, men detsamma kan icke sägas om föryttrade mobilier; och tvifvelsutan skulle all lösörehandel omöjliggöras, derest köparen kunde i hvarje fall hafva att befara en reklamation af den försålda varan, såsom pantförskrifven till Tågen säljarens fordringsegare, hvilken funne det fördelakligt att vindicera den. Detta yttrande innefattar det fullständigaste försvar för den grundsats, hvarpå ifrå gavarande förslag hvilar, eller att hypotek i lös egendom icke kan medföra en så beskaffad fullständig sakrätt, att fordningsegaren skulle ur ett förpantadt löst objekt erhålla godtgörelse i hvems hand det än månde finnas. Men då hr justitierådet, på grund häraf, kommer till den slutsats att Sett konventionelt eller uttryckligt hypotek utan sakrätt strider mot rättsvetenskapens grundsalser, så måste vi anmärka, att premisserna ej gifva detta resultat. Hvad hr justitierådet yttrat om de europeiska lagstiftnagarnes stadganden angående hypotek gäller endast hypotek i fast egendom. Då här är fråga om hypotek i lös egendom, vilket, enligt hr justitierådets eget medgifrande, icke kan få samma karakter som hyyotek i fast egendom; så bevisar detta att Mm annan Karakter måste gifvas åt hypotek lös egendom, så vida införandet af en sålan institution är nödvändig. Att så är, nedgifver hr justitierådet i följande ordalag: tObestridligt är visserligen det påstående, om förekommer i dagutskottets. vid sista iksdag af ständerna bifallna betänkande, wilket ligger till grund för den underdåtiga skrifvelsen; att ej blott den som: drifrer bergsbruk, fabrik, manufakturverk och unnan sädan rörelse, utan äfven den mindre ordbrukaren, som ej kan erbjuda inteckling i fastighet, behöfver bereda sig kredit ör anskaffande af redskap, kreatur o.-B. v. amt att, för vinnande deraf, lemna Kreditor äkerhet i den lösegendom; hvilken genom len gifna försträckningen förvärfvas. Detta medgifvande fortsättes ytterligare i jet -hr justitierådet förklarar: Xatt den förnånsrätt; som vår gällande lag tillägger örlagsfordringar, gifna till bergsbruk) maufakturverk m. m. bör utslräckas äfven till ordbruket och handtverkerierna, så att en lik förmån icke vore att beträkta som ett rivilegium för vissa näringar, utan komma