Aftonbladet – 14 november 1861, sida 2

MUSIK. Kongl. teatern gaf i förgår afton för fjerde gången under denna säsong Don Juan4, och då ingen ny rollbesättning egt rum sedan operan sist uppfördes, så torde deraf den slutsats kunna dragas att antalet a! dem, som veta alt för dess egen skull värdera denna den djupaste och mest omfattande af alla dramatiskt-musikaliska skapelser, ändock icke är så litet. Det var med tanken på Don Juan: som Goethe yttrade till Eckermann att Mozart varit mannen att sätta mu sik till hans SFåust4, och då Rossini en gång besökte Garcia, i hvars frus, sångerskan Pauline Garcas, ego originalpartituret till Don Juan, kommit sade CBarberarens kompositör: tJag går att böja knä för denna heliga relik4, och sedan han en stund bläddrat i partituret utbrast han hänförd: Mozart är den störste; han är mästaren för os: alla; han är den ende som haftlika mycket veande :som snille och lika mycket snille som vetande. Då vi för icke så särdeles längesedan — jemte en ötversigt af de förändringar och den utveckling, som den gamla spanska sagån om Don Juan Tenörio och guvernören Ulloa undergått, alltifrån den tid då munken Gabriel Tellez under pseudonymen Tirso da Molina först dramatiskt bearbetade densamma, ända tilldess tvenne af den nyare tidens. största snillen, Lord Byron och Mozart, skapade hvar och en sitt oupphinneliga mästerverk deraf — sökt att lemna en analys ej mindre af Don Juans skaplynne såant det framstår i Lorenzo da Pontes och Mozarts gemensamma verk än at sjelfva Operans grundid, så återstår oss endast et: Kort omnämnande om operans gång under sednaste uppförandet. Hvad denna beträffar torde man icke med ;käl kunna göra de utförande samma förebråelse som en päariserkritiker nyligen gjorde den äfven hos oss bekanta nuvarande primådonnan vid italienska operan signora Rosina Penco, nemligen att hon vårdslösade sitt parti i Cimarosas Matrimonio segreto, med hvilket stycke italienska operan för kort id sedan började säsongen; men äfven med ulltserkännande af de utförandes förtjenstulla bemödanden kan dock svårligen ne vas-att åtskilligt återstår att önska såväl vad beträffar månget uttryck af det dranatiskt och psykologiskt sanna som af det nusikaliskt sköna och innerliga, hvilket hos) Mozart alltid är ett. Hr Walin har aldrig ämpat sig för Don Juans parti och numera