Aftonbladet – 13 november 1861, sida 3

TESTER De ERE RA RS SR er Tv den berömda arkeologen och bokkännaren, hos oss framförallt bekant för sin SEdda, företog år 1810 och 1812 tvenne särskilda resor till Stockholm och Upsala, närmast i specifikt lärdt ändamål, och utgaf vid hemkomsten från den sednare sina derunder hållna dagböckert jemte allahanda bihang af brokigt innehåll. Denna resebeskrifning bar visserligen icke varit våra nyare historieförfattare eller bibliofiler obekant, de hafva tvärtom ofta begagnat den, hvar för sitt ändamål, ty det lilla arbetet innehåller såväl åtskilliga saker till upplysning om tidens händelser i Sverge, — om än detta mera i förbigående — som förträffliga vinkar om våra biblioteksskatter, men för lä severlden i allmänhet synes oss en liten expos af densammas innehåll böra för närvarande ega både nyhetens behag och kuriositetens intresse. Professor Nyerup gjorde sin resa i den gamla goda skjutstiden och man skall erinra sig, att för en dansk resande, som för hvarje annan, var Sverge den tiden vida mera ett okändt land, än det är nu; deraf en hel hop intryck, som i våra dagar taga sig särdeles pikantut, dera äfven åtskilliga observationer, som i ett och annat afseende äro för oss karakteristiska! Nyerups egen personlighet och hans naiva sätt att uttrycka sig lägga härtill en viss särskild treflighet, visserligen någon gång slående öfver i det Ssnacksaliga, såsom t. ex. der han fördjupar sig i de många enskilda kollationer, dit han varit inbjuden, — något, som vi lätt springa öfver, — men eljest underhållande som en behaglig konversation mellan goda vänner, der, man ej tager det noga, om ett och annat ord faller sig som det faller utan anspråk på att just vara orakelspråk och med en naturlig rätt till att undgå den strängare kritiken. Nyerups första svenska resa inföll i början af Juni 1810. Han gick öfver sundet den 29 Maj. Det vari grefvens tid, ty i Helsingör hviskades det om att sundpassagen möjligen åter från svensk. sida blefve spärrad, hvarför också i samma -färjebåt, som Nyerup, afgick en dansk officer, utsänd af kommendanten på Kronborg, för atti Helsingborg förhöra sig, hvad nu igen stode på efter så nyligen slutad fred; 4Efter århundradens erfarenhet utbrister N., borde väl de båda folken dock. ändtligen hafva insett, hvad redan Rasmus Glad i sina år 1574 utgifna Res danicee klarligen insåg, då han råder till fred i norden !? Emellertid fick N. gåtan upplöst så fort han trädde i land i Helsingborg; denna gång var det verkligen, och märkvärdigt nog, icke fråga om något nytt fredsbrott; han hade begifvit sig upp till CMollbergs värdshus, der han i det stora gästrummet fann en mängd personer, alla tmed missmod måladt i anletsdragen, — kronprinsen Carl hade dagen förut aflidit på Qvidinge hed. N. tog från En vägen genom Småland. Öfverallt hörde han Carl Augusts lof af skjutsbönders mun, äfven af de studenter från Lund, hvilka han här och der träffade, stadda på utflykter eller hemresa under ferien. Den 1 Juni reste han tidigt om morgonen ut från Vernamo. Det var en däjlig sommarmorgon, luften så klar och ren, som aldrig i Danmark; en skjutspojke med en stark och ljudlig röst a svenska visor. Skjutsbonden från Skillingeryd var en högst märkvärdig man, han kunde Salomos ordspråk och Jesu Syrach utantill, likaledes Spegels ?Guds Verk och Hvila: Carl XII:s bedrifter visste han på sina fem fingrar; om slaget vid Helsingborg uppramsade han en lång visa, hvari det bland annat heter: ?Kung Fredrik han gret och Räfven den log?, en allusion i de tidernas smak på namnet Rewentlou. Vidare berättade han om den dråplige hjelten Klingspor, på hvilken inga kulor beto och som efter slaget brukade skaka dem ut ur sina stöfvelkragar. och en Gintelberg, som var så stark, att han kunde böja en -hästsko, så den blef helt rak; men den största hjelten af alla var dock den der! — och med detsamma pekade han med sin piska på Byarums kyrkomur, — en riddare 8es der med sin husfru uthuggen 3 1400-talets vanliga kostym; hans stora tapperhet bestod enligt skjutsbondens berättelse deri, att då man engång ville — flytta hans liksten till ett annat ställe, kunde alla de hästar, man spände framför den, ej rubba den från sin plats. På vägen var hela dagen mycken rörelse, kurirer korsade hvarandra i alla riktoingar, i vagn och till häst. På Råby gästgifvaregård vankades — under öfver alla under! — ett så förträffligt kaffe, att den goda danska professorn oc bibliotekarien blef inspirerad till en, om ej poetisk; dock rimmad utgjutelse, så lydande: Var-ej den Saft af sorte Bönner, Hvo kunde lenger blive her? Når Sidden, Pönsen, Grublen lönner En Skrantning kun med Lidelser, To Kopper Mocca kan helbrede hv muntre både Sind og Krop; Thi vil jeg af mit Hjerte bede: Gnud signe den, den Drik fandt op! Moccakaffe? på Råby gästgifvaregård! Det låter otroligt, men en professor försäkrar det. Om gästgifvåren i Ösjö anmärker N., att hans Tale om det Tilfeelde med Kronprindsens Död faldt temmelig djerv.? Med Linköpings gästgifveri synes den lärde resanden hafva haft skäl att vara missbelåten.. Kungens lifmedikus hade nyss (den 3 Juni) passerat genom staden för att öfvervara obduktionen af kronprinsens lik. N. reste efter ett kort uppehåll vidare ölver Norrköping till Stockholm; han gör den uttryckliga observation, att på det famösa Fittja?, der redan 50 år förut dänsken Langekek måste bli en hel natt öfver i brist af at slapp han dock någorlunda skapligt ifrån.? Anländ till Stockholm utan bestäldtlogis, befänn sig dengode professorn till en början