Aftonbladet – 12 november 1861, sida 2

var och 48.347 örnar. nämnde tal förklaras på de skola utbetala premier, I räknat fifren glador, hö eten Stadsåskaion Silfversparres förklaring. , Hr Silfversparre har nu till justitiekanslern ingifvit den honom under den 19 5e er affordrade förklaring, hvilken vi anse böra offentliggöra, då vi korteligen ant beskaffenheten af de angifvelser, som v riktade mot hr Silfversparre. Förklarir jemte ett par vid densamma fogade bilagor, äro af följande lydelse: Till kongl. justitiekanslersembetet! Genom skrifvelse den 19 sistl. September justitiekanslersembetet behagat infordra min slaring öfver de uppgifter, rörande F förekomma uti en med namnet J. P. undertecknad skrift, som funnits inför de här i staden utkommande tidningarna Fäderseslan-det och Frihetsvännen. RR Då jag härmed går att åtlyda denna jusitiekanslersembetets befallning, får jag till en början vördsamt fästa uppmärksamhet derpå, attjag under den tid, som i nämda skrift aises, jemte andre stadsfiskalstjensten i Stockholm, innehaft befattning såsom TLefälhafvaxe för den detektivar polisen härstädes, och att det är mina åtgöran-den i sistnämda befattning, Ivvilka i ofvanomförmälda skrift blifvit, såsom jag här nedan kommer att värmare utveckla, på ett vrängdt och; sanningen fördöljande sätt framstälda. g Innan jag emellertid öfvergår till framställning: af verkliga förhållandet med de tilldragelser, hvilka i angifvelseskriften åsyftas, torde det tillåtas mig tt förutskicka några anmärkningar stirande der detektiva, eller, såsom den i dagligt talofta benämnes, den hemliga polisens verksamhet Denna har gått ut på att söka utspana brotteliga anläggningar och såmedelst i möjligaste måtto törekomma deras utförande eller åtminstone be-röfva den framgång och att, der brott redan: blifvit begångna, söka ertappa brottslingarna. Af: dessa särskilda föremål för den ifrågavarande: polisafdelningens verksav het har jag vågat an-taga att det förstnämda borde sättas främst. Vis-serligen är det för den allmänna ordningen och: upprätthållandet af lagens helgå utaf synnerlig; i att begångna brott icke blifvit Jalle och ogiraffade, men onekligen skulle väl de fordringar så väl samhället i sin helhet, som den enskilde medborgaren kunna ega på en verksam olis i ännu vida högre mått upplag om det yckades att på förhand uppdaga hvarje Urottslig anläggning och afvärja dess fullbordan. Eller månne icke hvarje samhällsmediem har större skäl att vara belåten om ett tilltänkt mord, en lanlagd stöld göres om intet, än om det endast yckas att, sedan lif eller gods redan gått förle— an framdraga brottslingarna till bestraffning? Detta spörsmål har jag för min del icke tvekat j att fn besvara, och i öfverensstämmelse dermed har jag i utöfningen af min omförmälda por lisbefattning sökt att handla. De medel, polisen i aila ti vinna nödiga upplysningar, kunna sy bäras — angifveiser af redan straffade hvilka, i umgänge med brottslingar oci ofta uppsökte för vinnande af biträde till utförande art brottsliga dåd, härigenom komma: fälle att meddela upplysningar, som ofta fro för allmänna säkerheten af största gagn. Och vili man rätt öfvertänka f G visa sig att, om än u brott allt ibland kan ske medelst iakttagan de förhållanden, under hvilka brottet blifv fånget och sådana omständigheter, hvar rottslingar ofta nog sjelfva röja sg, de vägar äro otillräckliga för aft lära känna anlägg ningarna för utförande af brott. Härtill finnes intet annat medel än att från brottslingarne 2 nmgängeskrets söka erhålia kunskap om läggningarna, och denna utväg har ock iz der och i alla länder varit begagnad. Att ven skett under den tid jag innehade bef vareplatsen för den detektiva polisen är ning, likaså att till följd häraf kommunikationer egde rum emellan personer, tillhörande -brotte-. lingarnes umgängeskrets och nyssnämda ning af poliskåren, hvilken härigenora sa tillfälle både att omintetgöra brottsliga -anläg ningar och gripa brottslingar. Men detta förhållande har i angifvelseskriften blifvit genom illvillig förvrängning framstäldt på ett sätt hvars ÖRE bäst torde åskådliggöras genom följande a framställning af sakens verkliga sammarhang. I September 1859 anmälde poliskonstapeln Lind-qvist att en skeppare Anders Andersson, hvilken lidit straff för stöid och i sin hemort skulle vara mycket fruktad, allt som oftast infum i Stockholm, samt att anledning vore för hanuen att Andersson härstädes emottoge tjufgods, äfvensom att han uppgjort plan till flera stölder. Några dagar senare anmilde konstapeln Lindqvist att, efter: hvad en för stöld straffad person vid namn Erikson för Lindqvist berättat, ofvannämde Andersson öfverenskommit med några trån Långholmen utkomne kronoarbetskarlar, att å egendomen Peters verg föröfva stöld, men att de der blifvit skräm-. da af hundar och derföre afstått från stölden. Efter någon tid anmäldes ytterligare af konstapeln,. Lindqvist att Erikson för honom yppat, det Andersson på en krog vid Blasieholmen gjort upp: aftal med några straffade tjufvar om föröfvande: af stöld på en vid Blasieholmen liggande storbåt., som tillhörde en förmögen skeppare vid namn. Enwall, liksom Andersson hemma i Enköping, och hvilken skulle å storbåten innehafva ett beSM penningebelopp. I händelse Enwallsatte: till motvärn skulle han mördas. En krono-arbetskarl vid namn Gustaf Falk hade åtagit sig: detta dåd och Andersson för ändamålet anskaffat en yxa. Skulle denna plan misslyckas, hade Andersson varit betänkt på att under hemfärden på Mälaren förfölja Enwall, nattetid borra hans storbåt och fullfölja sina brottsliga afsigter. Det gälde således här att förhindra mord och plundring, sumt att om möjligt på bar gerning gripa en för samhället högst ådlig person. Ätt äta Erikson vägra att medfölja, skulle kanskeledt till a ansssensnnl 083 at för att. Jaeques och Francois dArmagnac, deras