Aftonbladet – 12 november 1861, sida 2

fått sitta qvar i de olyckliges munnar. Nu var det mirens afsigt att förversliga sin förutsägelse, genom att påminna fursten om de ormmenskligaste grymheter, hvarmed han hade belasiat sitt samvete. För öfrigt må man ej förundra sig öfver för Voittier hade mod att tala så upp riktigt med en så fruktansvärd man som I Ludvig XI var. Han förstod mycket väl att hans slut nalkades, och han liknade ej illa lejonet i fabeln, lejonet som blifvit gammalt, och som hvar och en ostraffadt kunde låta känna sina t .nder och naglar. Å er annan sida var miren ingalunda okunnig om att han i hö; grad var oumbärlig för konungen, soi sedan lång tid tillbaka va van att låta behandla sig utan skonsamhet, så väl af Coittier som af hans kollega Angelo Catto. Denna fång likväl gick OCoittier något längre än han sedan skulle önskat, då han så lifligt uppväckte minnet af de unge Armagnacs och ville lägga dessa barns tänder på den gamle monarkens samvete; ty Ludvig fick ett förfärligt utbrott af vrede. Hans ögon kastade :blixtrar, hans händer repo krampaktigt fast i kuddarna, på vi ka han hade rest sig till hälften, oci han utropade med en röst och en häftighet, gom hans läkare aldrig hade förnummit förut: 4Skurk ifrån helvetet, nedrige skälm! Ar det för att på detta sätt pl:ga mig,somjag har öfverhopat dig med guld och hederstitlar? Paques-Dieu! Jag vet icke hvad som afhåller mig ifrån att: öfverlemna dig ät min medbroder Tristan och låta hänga dig högt Her lågt inför mina ögön. 9, sire, ja tro gerna att en vacker dag ni låter skicka mig till evigheten, så väl som många andra. Men, jag svär derpå i himlens namn, ni skall ej öfveriefva mig i åtta dagar, svarade Coittier med ett lugn och