Aftonbladet – 11 november 1861, sida 3

hvilka genom sin vidd öfverskylde hans magra figur. 4 En vecker och mild morgon i Augusti månad 1483 beredde sig Coittier att göra sitt vanliga besök hos Ludvig. Men då han kom till den sjukes kammardörr, hörde han ett ovanligt larm. Det var en obegriplig blandning af alla slags ljud, hundars skälande, a stampning, besynnerliga suckar och slutligen glädjeskrik och gapskratt. I sanning, utropade miren förvånad och stannade hastigt, man roar sig der som om konungen vore död! Han kunde icke fatta anledningen till detta besypnerliga oväsende. Han öppnade slutligen dörren för att ee hvad som förebades. Men i samma ögonblick rusade en mängd små hundar emot honom med sådan fart, att de voro nära alt slå omkull honom, och den hedersmannen sig dem vid sina fötter bemäktiga sig detrrof de förljde, hvilket Han med förvåning igenkände vara en stor råtta. g Konungen, som halflåg. på sin hvilsäng, var närvarande. vid detta sällsamma jagtskådespel. Man skulle svårligen kunnat säga om hans vänställda ansigtsdrag uttryckte nöje eller lidande. Hos honom befunnesig, utom några andra af bans pålitliga. tjenare, hans exbarberare, Olivier leDaim, och. den afskyvärde Tristan, som gjorde det mesta oväsendet genom sitt skralt, sina skrik och sina uppmuntringar ät hundarna. : .SBire, hvad betyder detta? frågade Coittier, då han såg en mängd sirypta råkor, som lågo på golfvet. Iders majestät fä en dyhk ohyra i sitt ram?Finnes det då iatet annat medel att befria sig ifrån dem än en verklig hetejagt? (Slutet följer.)