Aftonbladet – 6 november 1861, sida 2

så förskräcklig som ni trodde i början?, återtog tanddoktorn, nästan stött öfver den anmärkning barnet hade gjort. Man kan verkligen ej göra det bättre. Hvad detangår att spara din bror, så vågar jag det ej, ty Jag mäste dagligen. öfverlemna två tänder till konungen; detta är hans uttryckliga vilja.Viddetta hopplösa svar, började Jacques att med ett obeskrifligt medlidande betrakta sin bror, hvars stela och åftärda gestalt tycktes kunna röra till och med en sten. Efter några minuters tyst eftersinnande gjorde han ett litet. tecken åt operatören att han önskade tala vid honom i tysthet. Jätten böjde sig ner: och vände örat mot barnets mun, som sade till honom så tyst att ej brodren kunde höra det: Drag ut två tänder på mig hvarje dag, och skona denna hlla stackare. ; I detta ögonblick vände Lazare sig bort för att aftorka tvenne stora tårar, som kom-, mo honom i ögonen, : Jätten grät!. Detta rörande drag af broderlig uppoffring, hade gått till. hjertat på denne man, som tycktes otillgänglig, för alla djupare känslor, Fångknekten, som hade. förstått allt, gaf, vika för samma rörelse. Det uppstod en kort och högtidlig tystnad, som ingen tänkte på att vilja bryta. Det tycktes som denförs skräckliga fängelsehålan för ett ögonblick blifvit ett heligt rum, ty de båda: fångarne. Lazare och väktaren höjde sina tankar till Gud såsom uti en gemensam bön. Om koaungen varit närvarande uti detta ögonblick, hade han säkert ej kunnat motstå-att-gifva dessa barn nåd, och hans hjerta hade ej blifvit slutet för medlidande. Lazare var den förste som bröt tystnaden. Men min käre gosse7, sade han, med en röst darrande af rörelse, thuru skola vi då göra, då du ej har, någon tand mera att sifva mig? Då måste jag ju drega ut två 2å din bror och förorsaka honom dubbel smärta.? (Forts. följer.) Hj