Aftonbladet – 5 november 1861, sida 3

Jjunder den?7enda tillständiga förutsättningen, att domkapitlet icke sparat någon möda för att sorgfälligt och fördomsfritt granska in; ehållet af sjelfva den ensamt gällande bibliska läronormen, a alitså den oliktänkande endast rätt att beklaga, men icke att anklaga den delen af domkapitlets utslag, hvarigenom hr H:s mening blifvit ansedd för villfarande. Emellertid lärer ingen vara hemfallen under lagens straff genom att blott hysa villfarande meningar, utan dertill måste ännu komma, utt man utspridt dem; ty dels säger stadgandet i kyrko!agens 1 kap. 2 S: upptänka och utsprida (icke LR DR eller utsprida), dels talar kongl. förordningen af den 33 Oktober 1860 (8 1) endast om utspridandet. Har nu hr Hallin ifven utspridt sina ifrågavarande meningar? Dertill visar sig i de ofvan åberopade meddelningarna intet spår... Hr H:s egen försäkran i detta hänseende kunde visserligen i och för sig tätt underktznnas; men huru underkänna biskop Annerstedts intyg, att Hallin icke tvekat att bära ett annat tal inför församlingen, än det han ansett ör sannt i sitt hjerta ?4 I förbigående sagdt veta vi icke, om det svåra fel, som genom dessa biskopens ord tillvites hr Hallin, är af den sistnämnde erkändt eller genom vittnen ådagalagdt: möjligen beror anklagelsen på en blott sluisats af biskopen, och då allt slutande är en verksamhet af samma menskliga förstånd, hvars vanmakt och otillförlitlighet de andliga herrarne med så outtröttlig vältalighet vitsorda, så böra dessa herrar utan minsta skymt af missnöje hålla till godo, om man en gång för alla vägrar att åt deras slutsatser skänka något förtroende, eftersom ju det förklenande vitsordet skulle förlora all kraft, i fall det motsades af den erfarenhet, som de sjelfva haft tillfälle att göra rörande sin egen förståndsverksamhet. Eller hvad kan tvinga oss att åt den nu ifrågavarande slutsatsen inrymma någon större logisk ofelbarbet, än som tillkomner de så uppenbart irriga tankeoperationer, hvarigenom man vetat ur mer eller mindre obestämda och tvetydiga bibel-utsagor på slutledningsväg härleda en kristologi, som fullständigt kullkastar ej blott förnuftets lära, utan ock alla de fullt bestämda, fullt klara och otvetydiga utsagor, meå hvilka bibeln sjelf i samma ämne är försedd och med hvilkas kullkastande man icke dess mindre påstår sig ej förstöra utan rädda trons analogi? Hvem som Verkligen förstår att med erforderlig stränghet handhafva syllogistikens konst finner jätt, att det i och för sig ingalunda är nödvändigt, att en prest, som ogillar vissa af dogmatikens bestämningar, kall inför sin församling ant ngen hyckla eller förblifva mållös; ty äfven om de der ogillade bestämningarna (icke kritieras, utan antingen blott historiskt refereras, såsom då fråga är om förhörande af en föreskrifven lärobok, eller ock) förbigås; så är dock kristendomen rik nog på evigt gällande religiösa och ethiska sanningar, dem en hvar måste såsom sådana erkänna, och i dessa sanningar är möjligheten gifven att förblifva trogen på en gång mot den egna öfvertygelsen och mot församlingens rätt till undervisning och uppbyggelse. Också kan man svårligen föreställa sig. att i någotdera hänseendet någon otrohet blifvit begången af en man som hr H., hvars både ärlighet och verkliga religiositet är så ögonskenligt bevisad just genom hans fasta hållning gentemot den hotande faran att för sin öfvertygelses skull förlora till och med hela den timliga bergning, hvilken menniskor med svagare religiositet visst aldrig funnits beredda att för tillfredsställandet.af andans kraf uppoffra. Men skulle än hr H. mot förmodan vara saker till den utaf oneRen hanom förevitade otroheten mot det egna hjertats öfvertygelse gentemot församlingen, så är dock detta uppenbarligen någonting helt onnat än utspridande DE villfarande meningar; ja sjelfva tillvitelsen innefattar just ett kraftigt bevis, att biskopen och domkapitlet ej måtte haft sig någonting bekant, byatigenom ett sådant utspridande kunnat läggas hr H. i egenskap af församlingslärare ill fest. Återstår då, att sjelfva meddelningarne från hr H. till domkapitlet möjligen blifvit af det sistnämnda uppfattade såsom innehållande försök att Uispr ida villfarelser; men en sådan uppfattning synes likväl allt för orimlig, för att ett enda ögonblick kunna på allvar ifrågasättas. Ty till hvem skulle hr H. öfver hufvud kunnat vända sig med mindre utsigt att förföra och med större att få sina satser strängt och sakkunnigt pröfvade än just till domkapitlet? Eller är det så långt kommet med tankefriheten i den store Gustaf Adolfs land, att man, vid äfventyr af strängaste straff, för ingen i verlden får ppa och med grunder understödja någon så beskaffad öfvertygelse, som att förflutna seklers bibeltolkning är i behof af väsendtlig rättelse? Då vore man just i menniskans allrahögsta angelägenhet af samhällslagarne fördömd till stillaståendets förbannelse och finge till sin djupa blygd bekänna, att man icke hade det ringaste att berömma sig af emot dessa katoliker, öfver hvilkas fordna förbud mot bibelns fria läsning och utlärgning protestantismen dock så ofta och så högljudt och med så mycken stolt sjelfkänsla beskärmat sig. Har kyrkoherden Hallin, såsom det föregående synes gifva vid handen, på intet sätt gjort sig skyldi till att utsprida villfarande meningar, så skall det blifva märkvärdigt att se, huruvida domkapitlets PER Ab hvilken knappt kan hvila på samma uppfattning af kyrkolagens 1 kap. 2S, som nyss ofvan blifvit angifven, kommer att af högre rätt fastställas eller upphäfvas. På hvad grund ändtligen domkapitlet ansett sig behörigt att upptaga och afdöma detta mål. derom vinnes ingen Ding hvarken af åongr. förordningen den 23 Oktober 1860 5 6, ej heller af kongl; brefvet den 7 December 1847 56 (jemför kongl. förordningen den 24 Januari 1781). Till en vän i viken.