Aftonbladet – 4 november 1861, sida 3

hvadf skulle, månntro, ins. sjelf säga öm det embetsverk, som vore nog obefänksamt att handla på det sättet? 1857 indrogos en så stor mängd af kustbevakningskårens posterinpas i Halland. Småland, Blekinge och östra Skåne, att derifrån -— under ännu förhandenvarande förhållanden — någon förstärkning icke lärer kunna lemnas till stränderna vid Öresund. Blefve kusten ofvan och nedom tom, skulle den straxt begagnas af smagglarne ; och förmodligen blefve ej Me mera tillfredsställd, om bränvinet landsattes i de trakterna än vid Sundet, helst transporterna då, dels för väglängdens, dels för vägfridens skull, förvandlades från små till stora. Vore det mycket bättre? Härefter följa de allra besynnerligaste och fe insigt uti det ärende, som så professoriskt afhandlas, förrådande påståenden. 5. Distriktschef har rätteligen och enligt k. instruktionen af år 1825, att uteslutande befatta sig med den yttre bevakningen. uru läser månne ins. innantill? Hvar och en annan; som slår upp den åberopade instruktionen, finner deremot att hvarenda paragraf öfverlemnar befäl öfver tulldistriktets hela personal af alla slag och grader, och påbjuder kontroll öfver tullverkets alla inom distriktet förekommande sysslor och angelägenheter. Lägger man dertill den förtretliga omständigheten att tulldistriktschefsembetena inrättades 1825, då (utom några få spridda strandridare och ännu färre patrullbåtar) ingen strandbevakning fanns, och att kustbevakningskåren först upprättades 1833, eller 8 år sednare, så springer den kolossala blundern i detta ne så mycket skarpare i ögonen. Det må med skäl förvåna. att en man, som tager sig för att uppträda så som mentor i styrelseärender, låter dylika svåra misshugg komma sig till last. 6. at Bohus län och Halland, der denna tullSKR (kustbevakningen) är mycket talrik, ) ar man i många år hört tullkarlar, höga och låga, försäkra att ingen smuggling sker. Om nu så är, hvarföre icke taga dem på orden. hvaraf den dare följd framstår, att bevakningsstyrkan derstädes är öfverflödig. Derföre borde större delen af denna tullpersonal med sin öfverfiödiga distriktschef jemte sekreterare, hvilka båda för kontorsgöromålen mycket väl kunna undvaras, förflyttas till Helsingborg etc. Denna bock täflar i gigantiska proportioner med den föregående. Om distriktschefen flyttas från Göteborg. hvem skall då — andra vigtiga åligganden ej uppräknade — sammanbhålla och dirigera de nio särskilda byråer, hvaruti tullkammaren derstädes är fördelad? Attett gemensamt hufvud fordras för dessa lemmar lärer väl ej ens ins. vid mera lugn vilja bestrida. Att kalla distriktschefsembetet i Göteborgs och Halmstads län för kostsamt och öfverflödigt. men påstå att ett dylikt embete för Helsingborgs tullkammaredistrikt — numera blott 3 timmars väg från Malmö — vore behöfligare och skulle göra bättre skäl för sin kostnad, är ett specimen af en organisationsvishet, hvars djup är outgrundligt för naturer, styfmoderligt utrustade med klenare inbillningskraft. Huru och på hvad sätt vill väl för öfrigt ins. att de båda skånska tulldistriktscheferna skulle mera och bättre än en motverka de danska bränvinssmugglarne? Skulle de personligen patrullera och slåss mo lurendrejarne? Troligtvis blefve det ärendet mindre väl uträttadt till ins:s Belåtenhet, om de också sattes flera än två via Sundet och hade Xsekreterarne med sig. Skulle de måhända, varande tvenne, kunna imponera på dansra styrelsen, att den förhindrade exporten från sin strand? Var god försök sjelf om det lyckas! Vid närmare betraktande torde vi då finna att den största — och verkliger ganska stora — nyttafsom distriksteheferna kunna åstadkomma, erhålles derigenom att de noggrannt och allvarligt fullgöra instruktionens förelägganden och dymedelst vidmakthålla ordning inom alla grenar af förvaltningen, samt hos befallande och lydande upplifva den känsla för pligt och heder, som är den enda osvikliga sporre att väl utföra de förrättningar, som en och hvar i sin befattvin åligga. Sådan är, i korthet framstäldt, distriktschefens vigtiga syssla. Mera än en behöfves visserligen icke dertill i Skåne, men kan ej heller undvaras i dvd 7. Såsom ett nödvändigt medel borde tullstyrelsen anskaffa tvenne mycket grundgående, men med starka maskiner och för stor hastighet beräknade, små ångfartyg, som ständigt skulle käy-sa i Öresund och Kattegat (södra förmodligen). etta är ingen ny id6. Redan på 1834 års riksdag ifrade exc. Gösta Löwenhjelm för kusternas omgifvande med dylika neckar, som han kallade dem; och äfven sedermera har en och annan röst ropat på dem, men utan framång. Föreställningen om deras gagn är allde es falsk. Kustbevakningspatrullerna få ej annonsera på långa afstånd sin närvaro eller ankomst, och ångslupar skulle utgöra förträffliga fyrbåkar och vägvisare för smugglarne. Då man vet hvar fienden står, undviker man honom med lätthet. 8, Det lider intet tvifrel att dessa atgärder skulle förhindra nio tiondedåelar af den nu florerande smyghandeln. Huru det skulle lyckas genom dessa åtgärder torde af föregående anmärkningar vara någorlunda utredt. Om ins. i stället velat råda tullstyrelsen att, om den! pröfvade bevakningstillökning vara nödig på den utmärkta kuststräckan, förstärka posteringskedjan för behöfliga tider med personal från indragningsstaten, så hade rådet kanske varit bättre. Den metoden blottar-inga andra stränder och töranleder ingen annan kostnad än tjenstgöringspeningar för kommenderingstiderna. De nio tiondede!arne lyckas dock icke ins. att förhindra, ty en i landet begärlig och för handeln vinstgifvande vara kan icke så fullkomligt utestängas från införsel på vårt,lands kuster. En blick på kartan bör vara tillräcklig att sfyertyga derom. Det torde derföro vara bäst art öfverlåta åt lagstiftningen att öfverväga om bästa medlen att uringa handeln med bränvin. liksom den med andra varor, på rätta och lofliga vägar, samt att emeller:id lemna åt högre och lägre ansvariga myndigheter att under tiden N Nyända de disponibla motståndskrafterna NN det sätt som långvarig erfarenhet och eftertanka bäst gifva vid handen. Huruvida insmuggling af till oc med ett par hundratusen kannor bränvin må kunna kallas en florerande smyghandel beror helt och hållet af subjektiv äsigt. Hvad deremot danska bränvinseländet beträffar — bekymren öfver det