Aftonbladet – 4 november 1861, sida 3

dan ban funderat på -huru han skulle kunna förskaffa sg ett fast stöd, mot hvilket han kunde hvila fötterna (ehuru ej båda på samma gäng, ty detta var omöjligt), trodde han att om han aftog sin lifrock och vek iho den hårdt, skulle han lätt erhålla detta så efterlängtade stöd. Då denna id blifvit förverkligad, lyckönskade sig Jacques öfver det goda resultatet; men han inskränkte sig ej till detta första lörsök. Han ansträngde tankekraften för att göra nya uppfinningar. Efter att en stund hafva begagnat lifrocken såsom stödjepunkt, försökte han att använda den till dyns, hvaremot han kunde få hvila sig några ögonblick från kroppens tryckning mot jerngallren eller till och med såsom örngottskudde, mot hvilken han kunde få luta sitt nedtyngda hufvud. På detta sätt, med den skarpsinniga instinkt som nödvändigheten så mäktigt utvecklar uti alla svårare omständigheter af lifvet, förmildrade de båda barnen, till en viss grad, det smärtsammaste i sin ställning. De kunde också från detta ögonblick bättre underkasta sig sitt öde — ja, så bra, att deras väktare småningom, öfvervunnen genom det sakt mod med hvilket de tilltalade: honom hvarje gång han kom att besöka dem; ej kunde afuällasig från medlidande, då han såg den undergifvenhet med hvilken de buro sinolycka. Småningom: blef han mera; vänlig och meddelsam. Han förlängde gerna några mi suter den tid:som han dagligen använde till burgrnes rengöring. Någon gång medförde han i hemlighet åt dem någon frukt eller annan läckerhet. Han gaf dem till och med hvardera en bit af ett gammalt ylle väcke för att begagna i. brist på örngotts, kudde; men-anbefallde dem att gömma dem under sina kläder, så snart de skulie få höre någon komma.